Klädarbetarfacket NGWF, National Garment
Workers Federation, är med sina runt 2 000 medlemmar en av
de starkare federationerna för klädarbetare i Bangladesh.
I början av veckan besökte de Sverige för att bland
annat träffa Handels och Rena Kläder-kampanjen, samt att
informera om situationen i Bangladesh och för att träffa
ledningen för H&M.
Med under besöket fanns Asma, som arbetar
som sömmerska hos en av H&M:s leverantörer sedan tre
år. Hon berättade att hon normalt arbetar från
klockan åtta på morgonen till tio på kvällen,
sju dagar i veckan.
Har fabriken stora ordrar tvingas hon ofta
fortsätta ända fram till fem-tiden på morgonen.
Med sin sexåriga erfarenhet som klädsömmerska får
hon fortfarande inte mer än 2 000 takas i månaden, vilket
motsvarar ungefär 260 kronor. Lönen för en nyanställd
sömmerska ligger på runt hälften.
H&M skriver i sina uppförandekoder
att man ska betala löner som är ”rimliga i förhållande
till arbetsprestationen”.
– En rimlig lön hade varit 4 000 takas.
Bara hyran går på 1 800 takas, förklarar Shahida
Sarker, som är NGWF:s vice ordförande.
Hon berättar att minimilönen för
en sömmerska fastställdes till 2 400 takas redan 1994,
men konstaterar att man alltså inte ens uppnått den
nu, tio år senare.
Lönerna och arbetstiderna är inte
de enda problemen på fabrikerna. Är en anställd
borta en dag, dras två dagars lön. Är hon borta
i tre dagar, riskerar hon att bli av med sitt arbete. Antal toalettbesök
kontrolleras och arbetarna, som oftast är kvinnor, utsätt
för både verbala och fysiska övergrepp av sina överordnade.
Fackliga organisationer måste arbeta i hemlighet och rätten
till mammaledighet respekteras heller inte.
– Har de tur, kan de komma tillbaka efter
graviditeten, men då blir de nyanställda och får
lön därefter, säger Amirul Haque Amin, generalsekreterare
för NGWF.
H&M har fler än 30 leverantörer
i Bangladesh, men facket känner inte till alla.
Under måndagen träffade de fackliga
representanterna H&M:s ledning. NGWF:s främsta krav är
att få en lista på fabrikerna för att kunna kräva
att de följer H&M:s uppförandekoder.
Amirul Haque Amin kallade uppförandekoderna,
som många företag gärna framhåller att de
följer, för något som de bara har ”för
syns skull”. Arbetarna på fabrikerna får aldrig
ens veta att koderna existerar.
– Många företag hävdar att
de har oberoende kontrollanter, men problemet är att de informerar
om var och när de kommer att göra sina kontroller, vilket
innebär att fabrikerna kan förbereda sig, säger han
och berättar om fabriker som har anställt läkare
för en dag, tryckt upp dokument med falska arbetstider och
hotat arbetarna.
Amirul Haque Amin menar att facken måste
få delta i kontrollen om uppförandekoderna ska betyda
något i praktiken.
En annan metod att trycka på H&M
och andra liknande företag, tycker han också är
bojkott från konsumenternas sida.
– Men man kan inte göra en bojkott
av enbart kläder från Bangladesh, det vore förödande.
I stället är det bättre att säga att man ska
bojkotta alla kläder som är tillverkade i Asien om företaget
inte följer sina uppförandekoder. Då blir det en
konkurrens mellan fabrikerna i stället.
Under måndagen träffade de fackliga
representanterna H&M:s ledning och framförde klagomål
på flera fabriker som bryter mot företagets uppförandekoder.
Efter mötet var Amirul Haque Amin försiktigt
optimistisk:
– H&M lovade att ta kontakt med det
nationella klädarbetarfacket och utreda de här frågorna.
De sa också att de är för fri organisering. Om de
verkligen menar det, är det till stor hjälp för oss.