För inte länge sedan gav
han ansikte åt girigheten i det svenska näringslivets
toppskikt, löpte gatlopp i media, burades in och genomgick
polisförhör. Anklagad inte bara för att med förslagenhet
ha lyft på bonustak och tillskansat sig ofattbara summor.
Han misstänktes – till synes på goda grunder – också
för en än naknare girighet i form av lyxrenoveringar av
lägenheter åt sig och sina barn, kostnader han låtit
andra stå för.
Nu har det vänt.
Det handlar förstås om Skandiahärvan
– Sveriges eget Enron – och Ulf Spång, före detta finansdirektör
och vice VD, som i slutet av oktober i media lättad kunde förklara
att han ”fått upprättelse”. Han och den forna
arbetsgivaren hade nått en förlikning: Ulf Spång
avstår från 45 av de 135 miljoner han tjänat in
i pensioner och bonus under 3,5 år i Skandias tjänst.
Skandia tar tillbaka det formella avskedandet, ger Spång två
miljoner i avgångsvederlag och – viktigast – förklarar
att Spång är oskyldig till den ohämmade miljonrullningen
i bonusprogrammen Sharetracker och Wealthbuilder. Inte heller lägenhetsaffärerna
ska ligga Ulf Spång till last, de har inte orsakat Skandia
någon skada, heter det.
Nu är Ulf Spång inte den enda
direktören på de anklagades bänk. Där sitter
bland andra också förre vd:n, Lars-Eric Petersson, som
Skandia nu ger hela skulden för de skenande bonusarna och kräver
på 264 miljoner kronor. Men även han försvarar sig
ihärdigt och skyller på dåvarande styrelsen, med
Sven Söderberg i spetsen.
”Lyft fram det i ljuset. Gör någonting
åt det. Och se till att skapa en ordning som gör att
det inte inträffar igen”, var dåvarande Skandia-ordföranden
Bengt Brauns ord i de stora dagstidningsannonser företaget
investerade i när det blåste som värst. ”Du
skall kunna lita på Skandia.”
Sedan dess har Skandia alltså avskrivit
en av de misstänkta, och dessutom vidtagit den ovanliga åtgärden
att skriva brev till överåklagare Christer van der Kwast,
där man intygar Ulf Spångs oskuld. Kwast som leder den
pågående brottsutredningen mot bland annat Spång
och Petersson, har svarat med ett brev där han frågar
vad Skandia grundar den friskrivningen på.
Mats Willman, Ulf Spångs advokat,
förklarar det så här per telefon: I januari 2000
fick Ulf Spång själv beskedet av styrelsens sekreterare
att taket på Wealthbuilder var borta. Hur, när och av
vem det tagits bort är en gåta. ”Du lär nog
inte få något svar på den frågan”,
säger Willman.
Bonusprogrammet kom att bli 600 miljoner
dyrare än tänkt, enligt Otto Rydbecks utredning. Ordförande
då var Lars Ramqvist, vice ordförande Bengt Braun.
Enligt den av Skandia tillsatte utredaren,
Otto Rydbeck, var Ulf Spång ansvarig för att bonusprogrammet
Sharetracker inte fick något tak och skenade iväg till
1 074 miljoner i stället för 133 miljoner. Men det finns
det inga som helst bevis för, enligt Willman. Det är i
stället tidigare ordförande Sven Söderberg (ej längre
i livet) och, återigen, dåvarande vice ordföranden
Bengt Braun som är skyldiga, hävdar han.
I maj 2000 larmade Spång styrelsen
att de båda bonusprogrammen var uppe i mycket höga summor,
enligt advokat Willman. Men att Spång frivilligt skulle avstått
från bonuspengar, och sedan tagit tillbaka 34 miljoner i ett
egenhändigt komponerat tilläggsavtal i strid med styrelsebeslut
– som åklagaren hävdar – det stämmer inte. ”En
sak är glasklar: Ulf Spång har aldrig avstått någonting”,
förklarar Willman med eftertryck.
Men 45 miljoner avstod han faktiskt till
sist. Varför förklarar Ulf Spång själv, på
mobilen: Det blev ett ”För högt utfall”. Han
nöjer sig med 90 miljoner i bonus för 3,5 års slit
på Skandia. Men frågan om vad som egentligen är
en rimlig ersättning vägrar han svara på.
”Rimlighetsdiskussionen är omöjlig
att gå in på”, svarar han, utan att kunna förklara
varför. ”Det är väldigt många som fått
väldigt mycket pengar utan att hängas ut.”
Spång pekar, liksom Petersson, ut
tidigare styrelser som ansvariga. Totalt fyra miljarder lär
Skandias alla bonusprogram ha kostat. Frågan smyger sig på
om vi någonsin kommer få se någon ställd
till svars för skandalen.
”Väldigt bra fråga.”