Länge hade jag i en låda
en annons som började ”Du får tio kronor om du läser
det här”. Det var åtminstone ett ärligt budskap.
Annonsören var villig att ersätta den som tog del av hans
budskap för den tid och ansträngning som krävdes.
I Stockholms tingsrätt pågår
just nu en viktig rättegång mellan TV4 och regissörerna
Claes Eriksson och Vilgot Sjöman. Målet handlar om huruvida
bolaget kränkt deras konstnärliga anseende genom att lägga
in reklamavbrott i deras filmer.
I själva verket berör frågan
om reklamavbrotten åtminstone fyra olika parter.
Den första parten är teve-bolaget,
i det här fallet TV4. De hävdar, med all rätt, att
eftersom de inte har några intäkter från tittarna
måste de finansiera sin verksamhet på annat sätt.
Reklamen är förutsättningen för att de ska ha
råd att visa filmerna.
Den andra parten är i det här
fallet regissörerna. Liksom alla som är inblandade i ett
inte alltför misslyckat verks tillkomst har de intresse av
att människor kan ta del av det. Dock inte – och det är
detta tvisten handlar om – i vilken form som helst. Någonstans
går en gräns där det som är förutsättningen
för att filmen ska kunna visas ”gratis” förstör
den.
Den tredje parten är tittarna. Det
är vi som hemma i soffan kan se en film utan att betala för
det. Eller snarare: genom att betala med tid i stället för
med pengar.
Den fjärde parten slutligen är
de företag som betalar för reklamen och därmed för
programmen.
All reklam är inte av den arten att
mottagarna måste mutas för att ta del av den. Den som
är på jakt efter en resa eller en bostad plöjer
frivilligt igenom rese- och bostadsannonser, och många som
stönar över direktreklamen bläddrar trots allt igenom
livsmedelsbutikernas erbjudanden.
Men reklamen i just teve skiljer sig från
annan reklam. Den tvingar sig på oss, och även om vi
låter bli att se den stjäl den vår tid. I tidningen
är det lätt att bläddra förbi de budskap vi
inte vill ta del av och fortsätta läsa det som intresserar
oss, men när filmen bryts för reklam kan vi zappa till
ett annat program, koka kaffe eller gå och kissa, men vi kan
inte välja att fortsätta se filmen utan avbrott. Priset
för att se den ”gratis” blir högt om vi alls
värderar vår tid.
Innan det fanns reklam i svensk teve bodde
jag en tid hos vänner i New York. En kväll såg vi
tillsammans en film på teve. Jag hade räknat med att
den skulle ta ungefär en och en halv timma, men de ständiga
reklamavbrotten gjorde att den tog närmare tre timmar. Förgäves
försökte jag egga upp mina amerikanska vänner. Hur
kunde de acceptera detta? Hur kunde de sitta där som två
soffpotatisar och inte protestera? De verkade inte fatta vad jag
talade om.
Häromkvällen försökte
jag se en film på TV4 och insåg att vi snart är
där. Jo, jag vet att det är frivilligt. Ingen tvingar
oss. Men är det inte konstigt att kampen om arbetstiden kan
handla om minuter, medan ingen verkar reagera över denna gigantiska
tidsstöld?
Och jag kan inte låta bli att grubbla
över vad den fjärde parten, de företag som betalar
teve-bolagen för att få sända sin reklam, kan vinna
på detta sakernas tillstånd. Är det verkligen sannolikt
att reklamavbrott mitt i en film eller idrottstävling får
människor att ta den störande produkten till sitt hjärta
och rusa ut och köpa den vara som så effektivt förstörde
upplevelsen? Kan inte effekten bli den motsatta?
Kanske är det just annonsörerna
som har störst anledning att stödja regissörernas
kamp för sina filmers integritet.