Aktivist för revolutionen

Jorge Masetti har vigt större delen av sitt liv åt revolutionär kamp, bland annat i den argentinska gerillagruppen ERP, efter att han specialutbildats och tränats militärt på Kuba som 19-åring. Han såg Kuba som den självklara förebilden, inte minst för alla Latinamerikas länder. I dag tycker han att demokrati och respekt för mänskliga rättigheter är […]

Jorge Masetti har vigt större
delen av sitt liv åt revolutionär kamp, bland annat i
den argentinska gerillagruppen ERP, efter att han specialutbildats
och tränats militärt på Kuba som 19-åring.
Han såg Kuba som den självklara förebilden, inte
minst för alla Latinamerikas länder.

I dag tycker han att demokrati och respekt
för mänskliga rättigheter är vettigare ledstjärnor
och tror inte alls på idealet att ett politisk parti ska ta
makten och behålla den genom diktatur. Därför är
han mycket kritisk till Fidel Castros regim och representant för
Movimiento Todos Unidos (Rörelsen alla tillsammans), MTU, ett
nätverk av oppositionella grupper på Kuba.

Jorge Masetti kallar sig fortfarande ”aktivist
för revolutionen”, men i dag ligger hans sympatier hos
den frihetliga vänstern.

Existerar det en vänsteropposition
på Kuba i dag?

– Det är svårt att tala om den
kubanska oppositionen i termer av höger och vänster, eftersom
det inte finns någon åsiktsfrihet. Jag träffade
nyligen en oppositionell kuban på besök i Frankrike som
kallade sig ”liberal”, och när jag pratat en stund
med honom insåg jag att han inte hade en aning om vad liberalism
står för, politiskt. Han hade heller ingen kunskap om
vad anarkismen är och anarkismens historia på Kuba. Därför
har de flesta grupper väldigt enkla programförklaringar,
inriktade på kritik mot den auktoritära pressen, propagandan
och så vidare, och förespråkar åsiktsfrihet,
organisationsfrihet, fria fackföreningar, respekt för
mänskliga rättigheter med mera.

– Men visst finns det grupper inom MTU,
som definierar sig som vänster, bland annat tre socialdemokratiska
grupper och även trotskister och frihetliga socialister – och
dessutom grupper av oberoende läkare, grupper som organiserar
oberoende bibliotek, journalister med flera som kan vara mer vänster
än vad de ens själva är medvetna om. Många
associerar vänster med regimen och vill därför inte
ta ordet i sin mun, men om du talar politik med dem och går
på djupet med vad de tycker är de vänster. Men det
finns alla typer av politiska strömningar representerade.

Går det att mäta hur stor
oppositionen är?

– Jag skulle vilja säga att oppositionen
växer, vilket man kan mäta i antalet aktiviteter som försiggår,
hemliga möten, uttalanden som läggs ut på internet,
med mera. Även efter den repressiva vågen i mars 2003,
då 75 personer greps och dömdes i summariska rättegångar
till långa fängelsestraff upp till 28 år, anklagade
för samarbete med USA, växer oppositionen. Folk känner
allt mer att de inte har något att förlora. När
du väl har bestämt dig för att tänka själv
och tala högt om det du tänker, även om du inte ens
organiserar dig i någon grupp, förlorar du din position,
ditt jobb, allt. Det gör att folk inte längre känner
rädsla.

Ligger det något i anklagelserna
mot de 75 dömda?

– Nej. Låt mig ta journalisten och
poeten Raúl Rivero som exempel. Hade det funnits några
bevis borde de ha kunnat presentera dem vid rättegången.
De enda bevisen mot honom var att han hade en videokamera som han
tagit emot från exil-kubaner i Miami, en kamera, en skrivmaskin
och en dator – helt normala arbetsverktyg för en oberoende
journalist.

Hur är situationen för dessa
fångar i dag?

– Hector Palacio är ett konkret exempel.
Han är en före detta funktionär som gått över
till oppositionen. Han dömdes till 28 års fängelse.
Sedan tre månader tillbaka är han inlagd på sjukhus
för hälsoproblem. Han hade inte fått tillgång
till en enda strimma dagsljus.

– Fångarna har bara rätt till
ett besök var tredje månad, och detta kan ställas
in helt godtyckligt. Många har drabbats av hälsoproblem.

För Fidel Castro och de Castrovänliga
grupperna även i Sverige är alla oppositionella kubaner
agenter för USA. Ser du dig själv som en agent för
USA?

– Inte på minsta sätt. Att bunta
ihop folk och generalisera på det sättet tror jag inte
alls på. Man ska komma ihåg att det även i USA
finns skilda politiska uppfattningar och att det bland exil-kubanerna
i Miami, som ofta buntas ihop och kallas högerextrema, finns
en stor mångfald – bland annat många gamla revolutionärer
som hamnat där i exilen. Det är ett synsätt som lever
kvar sedan ryska revolutionen 1917 – att alla som inte håller
med till fullo är fiender.

Svensk-Kubanska föreningen är
mycket kritiska till MTU. De hävdar bland annat att ledande
företrädare haft överläggningar med Colin Powell
i Washington 2003, att ni samarbetar med företrädare för
Kubansk-amerikanska stiftelsen i Miami, CANF, som de hävdar
är en paraplyorganisation för terrororganisationer, samt
att MTU på olika vägar finansieras av grupper i USA,
inklusive CIA. Hur ser du på den kritiken?

– Företrädare kan svårligen
ha träffat Colin Powell under 2003 eftersom inga dissidenter
har getts tillstånd att resa till USA. MTU:s representant
i USA är en aktiv socialdemokrat som inte har några relationer
med Bush-administrationen och jag tror att jag som är officiell
representant i Europa borde fått kännedom om det i så
fall. CANF är en grupp som jag inte på minsta sätt
sympatiserar med och MTU tar tydligt ställning mot USA:s embargo
liksom mot USA:s senaste åtstramningar vad gäller resor
till Kuba med mera. Visst har olika grupper inom MTU fått
pengar av grupper i USA, men aldrig direkt av regimen – det tillåter
inte embargot. Och det rör sig om mindre summor som huvudsakligen
använts till stöd till de politiska fångarna och
deras familjer. Eftersom jag inte har och aldrig haft några
kontakter med CIA har jag ingen kännedom om något stöd
från dem.

För trettonde året i rad sade
FN:s generalförsamling den 28 oktober nej till USA:s embargo
mot Kuba med 179 röster mot 4 (USA, Israel, Marshallöarna
och Palau). Finns det några möjligheter att tvinga USA
att upphöra med embargot?

– Jag tror inte tyvärr inte mycket
på att institutioner som FN kan förändra något
för Kuba, varken vad gäller embargot eller brotten mot
mänskliga rättigheter, som FN får årliga rapporter
om.

– Sorgligt nog har vi just bevittnat en
Bush-triumf i USA. En annan administration hade eventuellt kunnat
närmat sig EU:s position gentemot Kuba, men det kommer absolut
inte Bush-administrationen att göra. Jag känner inte minsta
optimism där.

Den 6 maj lanserade USA ett nytt program
för att destabilisera regimen på Kuba med syfte att störta
Castro. Varför tror du att USA vidtog dessa åtgärder?

– I programmet ingick bland annat restriktioner
för kubaner i exil att skicka pengar till anhöriga på
Kuba och färre släktresor. Det var rent valfläsk!
Bush ville vinna röster i Florida och gjorde det också.

Tror du att det finns en risk att USA invaderar
Kuba?

– Nej, inte med tanke på de problem
USA har att tackla i Mellanöstern. Jag tror att det kan bli
farligare efter Fidel Castro. Så länge diktaturen består
får USA sakta men säkert kontroll över Kuba genom
de affärer man gör. USA är huvudsaklig exportör
av jordbruksprodukter till Kuba i dag, eftersom man har lyft de
paragrafer i embargot som handlar om medicin och livsmedel. Därför
behövs ingen militär invasion.

Brittiska fackföreningsrörelsen
TUC har beslutat att stärka sina kontakter med den kubanska
fackföreningsrörelsen, Central de Trabajadores de Cuba,
CTC. Hur ser du på CTC:s roll och hur tycker du att fackföreningar
ska förhålla sig när det gäller Kuba?

– CTC ska inte kallas för en fackförening
utan för en repressiv organism, helt underställd kommunistpartiet
– som jag inte ens vill kalla kommunistparti utan hellre Fidels
parti, för det kännetecknas av maktkoncentration till
en man. Det mest konstruktiva fackföreningar i Europa kan göra
är att stödja försök till oberoende facklig
organisering eller åtminstone uppmana till att det ska finnas
kritiska, demokratiska strömningar inom CTC.

Från Castros vänner brukar
framhållas att valen på Kuba är fria och demokratiska.
De hävdar att valen inte styrs av kommunistpartiet utan är
personval. Hur ser du på valen?

– Dessa berömda kubanska val till parlamentet
som kallas folklig makt, har mycket av makt och lite av folkligt
inslag. Det bygger på en lista som kommunistpartiet föreslår.
Detta parlament träffas bara fyra dagar per år. Tittar
du på lokalvalen finner du samma namn som i kommunistpartiet.

Kan det kallas demokrati?

– Inte på minsta sätt.

Varelaprojektet har samlat in sammanlagt
25 000 namn för politiska och ekonomiska förändringar
på Kuba. Hur ser du på detta initiativ?

– Det utgår från en konstitutionell
möjlighet att tillräckligt många namnunderskrifter
från folket ska kunna leda till förändringar i konstitutionen.
Men Fidel Castro svarade på detta genom att förändra
konstitutionen och ta bort den möjligheten. Projektet växte
och fick folk ut på gatorna vilket var viktigt och jag ser
det som mycket positivt.

Medierna på Kuba kontrolleras av
partiet, finns det trots detta någon debatt om Kubas framtid
i dessa medier? Om inte, hur informerar sig kubanerna?

– Information sprids från mun till
mun. Men ett stort problem är bristen på information.
Tevenyheterna bygger på statliga dekret och redovisar inte
om det förekommit spontana demonstrationer. Det finns ingen
öppen debatt i media. Hemmagjorda satellitmottagare för
att få in utländska tevekanaler är förbjudna.
Enda möjligheten till alternativ information är att få
in utländska radiokanaler.

Det spekuleras i vad som ska hända
den dag Fidel Castro är borta. En del tror att hans bror, Raúl,
kommer ta över. Vad tror du?

– Det finns ingen självklar efterträdare,
det finns flera möjliga kandidater och många olika möjliga
scenarier. Det skulle inte förvåna mig om vi får
se en omfamning mellan de mest reaktionära högerkubanerna
i Miami och dagens byråkrater. det är vad jag fruktar
mest. Nomenklaturan närmast Fidel Castro blir allt mer kapitalistisk.

– Det bästa vore om oppositionen kunde
växa sig stark så att det finns folk på Kuba som
kan stå emot trycket från USA.

Har partimedlemmar över lag skott
sig på sina positioner?

– Inte över lag, men några, särskilt
de i Fidels närmaste krets.

Det brukar framhållas att Kuba
har mycket högre levnadsstandard än grannländerna
vad gäller till exempel hälsovård och utbildning.
Vad är din uppfattning?

– Sedan många år tillbaka har
två myter konsoliderats: den om hälsovården och
den om utbildningen. Men sedan Sovjetunionens fall lever befolkningen
i misär, precis lika illa som folk i andra latinamerikanska
länder. Dessutom har de inte ens rätten att protestera.

– Kuba har aldrig varit på den låga
nivå som många andra länder i Latinamerika. På
1950-talet hade Kuba en högre levnadsstandard än till
exempel Frankrike och Belgien.

Men visst finns det fler läkare
på Kuba?

– Det finns fler läkare, men de saknar
resurser att arbeta. Går du till ett sjukhus i Havanna i dag
är resurserna obefintliga. Du måste ha med dig egna lakan,
en egen lampa, det finns ingen tråd för att sy sår?
Den medicin som finns reserveras för utlänningar och för
partibyråkraterna.

Har inte alla barn har rätt till
skolgång?

– Jo, men lärarbristen är enorm.
Den senaste tiden har lärare snabbutbildats på tre månader,
och vilken nivå har de? Ingen kuban kan leva på sin
lön från staten. Folk måste hitta andra sätt
att försörja sig; stjäla från arbetsplatsen,
sälja saker till turister eller annat. Många lärare,
ingenjörer och läkare föredrar att köra taxi
åt utlänningar hellre än att utöva sina yrken.

Svälter folk i landet?

– Det finns folk som svälter. Ris,
bönor och andra basvaror som ransoneras ut genom månatliga
kuponger räcker i genomsnitt i 14 dagar. Och hur kan ett folk
mättas på bara ris och bönor? Du överlever,
men inte mer.

Turismen till Kuba slår rekord
och svarar för 40 procent av dollarintäkterna. Är
det bra att västerlänningar åker till Kuba för
att sola och bada eller bör landet bojkottas?

– Jag tycker att allt som bidrar till att
bryta det kubanska folkets isolering är positivt. Turismen
spelar en roll, för folk får en möjlighet att tala
med utlänningar, berätta om sin situation och få
information från andra länder. Vi brukar uppmana turister
att ta med sig några böcker och lämna kvar, för
många böcker är förbjudna. George Orwell är
till exempel en förbjuden författare. Vi har bland annat
genomfört en kampanj där vi stått på flygplatsen
i Paris och delat ut böcker till turister på väg
till Kuba för att få dem att sprida dem till folk de
möter eller till oberoende bibliotek. Vi har även gjort
en informationsbroschyr om Movimiento Todos Unidos, i pytteformat,
som turisterna kan sprida. Turisterna kan hjälpa till med demokratiseringen.
Isolering tjänar ingenting till!

Du uppmanar till en vänsterkritik
mot Kuba, och menar att alternativet till Castro-regimen är
en demokratisk frihetlig socialism. Finns det inte en risk att en
sådan utveckling trots goda intentioner öppnar Kuba för
okontrollerad kapitalism och imperialism?

– Den nuvarande regimen bryter mot alla
traditionella vänsterideal som organisationsfrihet, mötesfrihet
och yttrandefrihet. Jag tror inte på en vänsterregim
som inte låter högern uttala sig – alla har rätt
till åsiktsfrihet.

– Den största risken är att Fidel
Castro sitter kvar vid makten. Men jag är ingen optimist som
tror att det kommer att bli bra direkt efter honom, det kan till
och med bli värre. Men låt oss kämpa för att
det åtminstone ska existera en opposition den dag Castro är
borta, en mångfald av idéer, som kan formulera vilket
samhälle de vill ha. Saknas civilt samhälle är det
lätt för vem som helst att ta makten och kontrollera landet.

Skulle kapitalism vara bättre än
dagens system?

– Otvivelaktigt ja – förutsatt att
den respekterar formella demokratiska rättigheter.

En högerregering som står
nära USA och till exempel stödjer deras krig i Irak –
är det verkligen bättre?

– Ja. För då kan folk åtminstone
arrangera stora demonstrationer mot kriget, som folk gjort i andra
länder. Som jag säger, jag är inte optimist, men
även det skulle vara bättre. Det finns ingen ursäkt
för en regering att hindra folk att uttrycka sina åsikter
och organisera sig fritt eller att oliktänkande fängslas.

Är USA ett bättre land än
Kuba?

– Nej, jag tycker inte att det finns mycket
av dygd i USA. Särskilt inte i dag när de säger sig
vilja sprida demokrati genom bomber i Irak. Det är oacceptabelt!

Har vänstern svikit Kuba?

– Den har i alla fall gjort väldigt
lite. Men visst finns det frihetliga grupper, till exempel i Uruguay,
som stödjer oppositionen på Kuba.

Varför har det blivit så?

– Vi måste komma ihåg epokerna
av Kalla kriget och av diktaturer i Latinamerika. Många chilenska
och argentinska flyktingar såg Kuba som en förebild –
trots det vill de flesta själva hellre bo i ett land som Sverige
än på Kuba. Och trots att många i dag kan idka
självkritik mot sina egna rörelser får Kuba inte
alls kritiseras.

Hur kom du att engagera dig politiskt?

– Jag kom från Argentina till Kuba
som treåring, för min far valde att flytta dit 1959.
Han återvände snart till Argentina för att kämpa
i gerillan, och dog där. Min mamma och jag blev kvar på
Kuba. 1970 återvände vi till Argentina och som mycket
ung engagerade jag mig i Partido revolutionario de trabajadores
(Revolutionära arbetarpartiet) och sedan i gerillarörelsen
Ejercito revolucionario popular, ERP. 1974 var jag en av många
latinamerikaner som fick militär träning på Kuba.
Två år senare återvände jag till Argentina
och en kort tid senare ingick jag i en grupp från ERP som
reste till Europa med målet att skaka fram pengar till den
revolutionära kampen, genom bankrån och annat.

Har du arbetat direkt under den kubanska
staten?

– När jag bröt med ERP, i Nicaragua,
kontaktade jag den kubanska ambassaden och jobbade i några
år i centralkommittén för det latinamerikanska
departementet. Den tiden var jag statsanställd. Som en del
av den revolutionära förtruppen ville jag återvända
till Kuba för att stödja kampen i Latinamerika. Visst
fick jag lön från staten men jag såg mig aldrig
som bunden till den, utan som en fri revolutionär.

Stödde du regimen för att den
var annorlunda på den tiden?

– Nej, det var mitt sätt att tänka
som var annorlunda. När jag säger att den latinamerikanska
revolutionära rörelsen inte såg någon annan
väg än den totalitära, så inkluderas även
jag i det sättet att tänka.

Har du förståelse i dag för
dem som fortfarande tror på en revolutionär diktatur?

– Visst. Men det blir allt svårare
för mig att förstå allt eftersom åren går.
Jag har dragit slutsatser utifrån mina egna erfarenheter och
det är vad jag tycker att varje människa bör göra.
I dag kommer det protestbrev mot att en ”förrädare”
som jag bjuds in till Sverige av Arbetaren och SAC. Förr i
tiden skulle jag själv ha kunnat vara en av undertecknarna
av ett sådant brev.

– Jag höll helt med om att den kubanska
revolutionen var förebilden, den enda, och att den över
huvud taget inte skulle kritiseras. Tanken var att göra detsamma
i andra länder: Ta makten och göra slut på militären,
borgarna och kungarna. Därefter på alla oliktänkande.

Hur har det varit möjligt för
dig att gå från att helhjärtat stödja den
kubanska revolutionen till att bli så kritisk som du är
i dag?

– Jag hade ju rört mig i många
länder i Latinamerika och Afrika. Tvivlen började sedan
jag återvände till Kuba 1986 och såg under vilka
omständigheter det kubanska folket faktiskt levde. Då
började jag se motsättningar i mitt eget sätt att
tänka. Det fick mig till en början att känna en enorm
skuld, jag kände mig som en vekling. Men luften exploderade
för mig 1989 då general Ochoa och min svärfar Tony
de la Guardia avrättades. Och det berodde inte bara på
att det var människor som stod mig nära, jag tror att
jag hade dragit samma slutsatser ändå. Det blev mitt
definitiva brott med det gamla synsättet, med idoliseringen
av Kuba.

Kan du ändå känna stolthet
över tiden du arbetade för den kubanska staten och som
aktivist för en auktoritär revolution?

– Nej, jag ser det som att jag misstog mig
rejält.

Publicerad Uppdaterad
10 hours sedan
"Arbetare inom låglöneyrken behöver kompenseras kraftigt för att möta övriga branschers lönenivåer." Foto: Jonas Ekströmer/TT, Byggnads, Kollage: Arbetaren

Unga Byggare: Tre procent lön är 100 procent svek

LO:s krav på en tre-procentig löneökning är ett svek mot Sveriges arbetare skriver Erik Andersson, ordförande för Unga Byggare Väst i en debattartikel. Istället måste vi se löneökningar som motsvarar tidigare reallönesänkningar och inflation.

Idag går vi en ny vecka till mötes och Sveriges arbetare går upp för att ta sig till jobbet. Många av oss har en lång resväg innan vi är framme. Är man i god tid hinner man ta en kopp kaffe innan det uppjagade arbetstempot suger tag i en. Många reser sig segdraget upp från stolen i boden och tar en sista suck innan en dammig hjälm åker på, vissa är i början av arbetslivet medan för andra är det ännu en dag i ett långt yrkesliv. 

Det märks i stegen Sveriges byggnadsarbetare tar, det haltas och diskuteras operationstider med förhoppningen om en dugligare vardag. Väl ute på ställningen sviks man antingen av vädret i eller den så kallade ”inteckningen av ställningen”, och om inte kroppen orkar så gör snart inte psyket det heller. Man känner regnet piska i ansiktet och när regnet smyger innanför jackan så blir man snart påmind om att man lever.

Lönen äts upp

Murbruk börjas blandas och en armé av skottkärror körs fram. Under tiden kommer några uppmuntrande ord från arbetskamrater – det gäller att hålla moralen uppe. Sex kvadratmeter per gubbe är det som gäller, det är minimum för att ackordet ska gå ihop. Bort från storbyggena klättrar en byggnadsarbetare, en familjefar som många andra i branschen, upp på ett hustak för att fräsa ur fogarna på en skorsten och sedan foga om. Om man kan stänga av allt jäkt och stress samtidigt som man försöker göra ett noggrant arbete så kommer man förhoppningsvis hem helskinnad till sin familj efter ännu en hård arbetsdag. 222kr/timmen är priset på både kropp och själ, när man tar sig an samhällets uppgifter som byggnadsarbetare. 

När lönen trillar in den 25:e varje månad äts tyvärr mycket upp av höjda boendekostnader, matkostnader och el-priser. Ett gott liv som arbetare kräver ekonomiskt utrymme det vill säga att Sveriges arbetare får ut större del av mervärdet som vi skapar åt företagen. 

Att klassklyftorna ökar i det här landet beror mycket på synen på vårt arbete, och viljan till att hämta ut den lön vi har rätt till. Vår plikt känner vi varje gång klockan ringer och vi ger oss av mot arbetet. Plikten blir vi alltid varse om när vi tar av sparpengarna för att ekonomin ska gå ihop. Plikten är i vårt medvetande varje dag och om inte så känns den iallafall i kroppen, endast tre procent av Sveriges byggnadsarbetare klarar sig fram till pension. Då bör vi åtminstone få en god lön att leva på.

LO har blivit svagt

Det Unga Byggare vill lyfta fram är hur svag Landsorganisationen blivit. Man säger att Sveriges arbetare måste ta ansvar, att Sveriges arbetare inte kan kräva för mycket i förhandlingar med Svenskt Näringsliv. Man tar ton för att en tre-procentig löneökningstakt skulle vara bra för Sveriges arbetare. Detta visar hur ”Märket” spelat ut sin roll och att industriavtalet borde skrynklas ihop för och hivas i papperskorgen. Det behövs bildas en ny lönemodell som ger Sveriges arbetare rättmätiga lönelyft. Arbetare inom låglöneyrken behöver kompenseras kraftigt för att möta övriga branschers lönenivåer, och de branscher där löneutrymmet är stort behöver man plocka ut en större del av mervärdet. Det är därför dags att man som huvudorgan inom fackföreningsrörelsen blir påmind om att allt annat är ett svek. Ett brutalt svek. Ett svek mot arbetare som vill få ut sin rätt i pengar och få chansen till en god tillvaro.

Lönekrav på 15 procent

Om man nu kan sätta ett pris på hederligt arbete som byggnadsarbetare, så är det bra mycket mer än 222kr/timmen. Arbetarrörelsen har inte råd att vända arbetare ryggen. Unga Byggare anser att vi måste ha löneökningar som tar igen tidigare reallönesänkningar och inflation, därför är ett lönekrav på 15 procent rimligt speciellt när inflationen varit vinstdrivande, och medvetet drivits på av företagen. För om inte så vänder snart Sveriges arbetare fackföreningsrörelsen ryggen, om de inte redan gjort det.

Men tron på gemenskap och vilja finns, något som vi i Unga Byggare alltid förespråkar i vårt fackliga arbete. Och när man har örat nära marken så blir man snart varse om att låga löneökningar är impopulära, därav vill vi se ett lönekrav på 15 procent.

Landsorganisationens förslag på tre procent är i praktiken ett svek på 100 procent. 

Erik Andersson är ordförande för Unga Byggare Väst

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
13 hours sedan
Facklig manifestation utanför Teslas butik på Sveavägen i Stockholm
Trots att ingen hindrades från att gå in i butiken polisanmäldes manifestaionen utanför Tesla i centrala Stockholm. Foto: Johan Apel Röstlund

Polisen anmäler facklig manifestation utanför Teslas butik i Stockholm

Den fackliga manifestationen utanför Teslas butik i centrala Stockholm polisanmäldes på måndagsförmiddagen.

– Det är vi själva som anmäler för brott mot ordningslagen då manifestationen inte är tillståndsgiven, säger Ola Österling som är Stockholmspolisens presstalesperson till Arbetaren.

Ett femtiotal personer samlades på måndagsmorgonen utanför Teslas butik på Sveavägen i centrala Stockholm med plakat och flygblad. På plats fanns förutom strejkvakter representanter för flera andra fackförbund. Den infekterade konflikten om kollektivavtal med den amerikanska elbilsjätten har nu pågått över ett år och läget ser, som Arbetare kunde rapportera i fredags, fortfarande låst ut.

Foto: Johan Apel Röstlund

– Jag är här för att stötta mina kompisar i IF Metall. I Sverige ska vi ha kollektivavtal helt enkelt, säger en kvinna på trottoaren utanför den exklusiva bilbutiken.

Hon är barnskötare, medlem i Kommunal och har bytt bort sitt arbetspass med en kollega för att kunna delta i manifestationen.

Andra är där som strejkvakter. Som exempelvis Mohammed Alansari.

För Mohammed Alansari var det viktigt att vara på plats utanför Tesla på måndagsmorgonen. Foto: Johan Apel Röstlund

“Håller ångan uppe”

– Vi måste hjälpas åt för att få till ett avtal med Tesla. Annars står arbetarna på deras verkstäder helt utan skydd, säger han och håller en bunt flygblad i händerna som han räcker över till förbipasserande.

En bit därifrån står Britta Lejon, ordförande i fackförbundet ST, och pratar med kollegor från andra fack. 

– Det är så otroligt viktigt att vi håller ångan uppe och stöttar den här kampen. Samtidigt hade jag önskat att ännu fler fackförbund slöt upp och drev på. Det skulle öka trycket på Tesla, säger hon.

Britta Lejon. Foto: Johan Apel Röstlund

Men trots att inga människor hindrats från att gå in i butiken valde polisen, bara 20 minuter efter det att manifestationen påbörjats, att göra en anmälan för brott mot ordningslagen.

Det bekräftar presstalesperson Ola Österling för Arbetaren.

– Jag vet faktiskt inte vad det innebär men vi kommer att stå här fram till klockan tolv idag, säger Emma Hansson som är ordförande i IF Metall i Stocholms län.

Emma Hansson. Foto: Johan Apel Röstlund

Hon är också på plats utanför huvudentrén och är trots anmälan nöjd med förmiddagen.

– Det har ju samlats en hel del folk och känns som en riktigt bra uppslutning. Att vi står här idag kanske inte kommer att leda till kollektivavtal men det är viktigt att vi fortsätter för att hitta en lösning för våra medlemmar, säger Emma Hansson.

Emma Hansson, Ordförande IF metall

Teslastrejken ett år: ”Nu har trenden vänt”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 days sedan

Vendela Engström:
Jens Stoltenberg: Riddare av Nato-orden 

“Det hade lika gärna kunnat varit ett aprilskämt. Men den gångna veckan har återigen påmint om hur råkonservartiva de politiska strömningarna är just nu.” Arbetarens vikarierande chefredaktör Vendela Engström om att Jens Stoltenberg mottagit riddarorden av kungen.

För några år sedan besökte jag en medeltidsmarknad. Gycklare, kanderade äpplen och vuxna människor iklädda särk. Tempelriddaren Arn, alltså Joakim Nätterqvist, var marknadens och barnens stora dragplåster och jippo. Utklädd till riddare dubbade han alla som mäktade med kön. 

”Jens Stoltenberg får riddarorden” är en rubrik man inte såg komma. Det hade lika gärna kunnat varit ett aprilskämt. Men den gångna veckan har återigen påmint om hur råkonservartiva de politiska strömningarna är just nu. Denna  gång var det dock inte Arn som la svärdet på axeln, utan kungen som fäste en medalj på Nato-pensionärens bröst. 

Förra året återupplivades tydligen det svenska ordensväsendet: Riddarordnar kan återigen delas ut till personer som, enligt stadgarna, utfört ”extraordinära personliga insatser för Sverige eller svenska intressen.” Beslutet ska ha fattats av bred politisk enighet i riksdagen. 

Janne Wass:
Nedtystad Natokritik – även i Finland

Traditionen, ett ultrakonservativt blast from the past, härrör från korstågens religiösa väckelse vid början av 1100-talet. Det ”moderna” svenska ordensystemet härrör däremot från mitten av 1700-talet. Men för femtio år sedan, 1974, ansågs det konservativa belöningssystemet daterat. Att kungen ska dela ut ordnar till befolkningen, ansågs höra till det förflutna.

Att kungen, eller ”Stormästaren” som han kallas i det här samanhanget, nu delar ut ordnar för första gången på 50 år är ett ”återuppväckande av en fin tradition som Sverigedemokraterna drivit på för”. Det skriver fyra SD:are i motionen ”Konservativ politik för samtid och framtid”, inlämnad till riksdagen den 2 oktober i år. Ett litet stickspår: I motionen föreslår de bland annat att helgdagarna ska få grundlagsskydd. Givetvis undantaget  första maj. Den vill SD ersätta med Valborgsdagen. 

Utöver Stoltenberg får nio andra personer riddarorden för deras insatser i den svenska Nato-processen. En process som gick över huvudet på befolkningen. Nu ska Sverige i stället samsas med USA-imperialister som bistår Netanyahu att bomba sönder Gaza och samarbeta med Turkiets president Erdoğan. 

Natolandet Turkiet i ny attack mot kurder

Samtidigt ökar polariseringen i landet. Den SD-influerade regeringen skyller givetvis alla problem på invandring och lösningen stavas hårdare straff, när det som i själva verket sker och har skett är att vi fått ett allt mer ojämlikt samhälle.

Enligt en ny rapport från Oxfam är Sverige nu sämst på jämlikhet i Norden och en vanlig lönearbetare bidrar 28 gånger mer till det gemensamma än en höginkomsttagare. 

Parallellt skålas det i kungahuset. Anslaget till kungen och Slottsstaten ökar nämligen med 21 miljoner kronor jämfört med förra året och uppgår nu till 190 miljoner kronor för 2025. Det lär räcka till en och annan riddarmedalj.

För Sverige, ur tiden. 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 days sedan
Klimatminister Romina Pourmokhtari och regeringen sågas när de svenka utslöppen ökar.
Klimatminister Romina Pourmokhtari och resten av Tidöregeringens politik har ökat utsläppen. Bildmontage. Foto: Bild: Roald Berit/TT och Jacob Åkersten Brodén/TT

Tidöregeringen sågas när utsläppen ökar: ”Väntat och katastrofalt”


För första gången på länge ökar de svenska utsläppen. Framförallt beror det på att användningen av diesel tagit fart igen efter Tidöpartiernas sänkning av reduktionsplikten för snart ett år sedan. Nu sågas regeringen ännu en gång för att inte ta klimatkrisen på allvar.

– Tidöpartierna tar inte klimatfrågan på allvar. Vi har en regering som för en politik som ökar utsläppen när vi lever i tider med rekordtemperaturer och det är katastrofalt.

Det säger Kristina Östman som är chef på klimatenheten vid Naturskyddsföreningen till Arbetaren.

Det är Statistiska centralbyrån, SCB, som tagit fram de nya dystra siffrorna som visar att klimatutsläppen i Sverige ökat med hela 5,6 procent under årets andra kvartal jämför med förra året vid samma tid.

Under det första kvartalet 2024 ökade utsläppen ännu mer, med nära sju procent jämfört med året innan.

Främst är det inom bygg- och transportsektorn som ökningen varit som starkast. Men också genom hushållens högre konsumtion. Enligt SCB beror ökningen på att användandet av diesel tagit fart igen efter den SD-styrda regeringens starkt ifrågasatta beslut att kraftigt sänka reduktionsplikten från 30,5 procent till sex procent för snart ett år sedan.

– Det här var tyvärr väntat. Regeringen låtsas att de har en ambitiös klimatpolitik när det i själva verket är precis tvärtom. De har ju aktivt nedmonterat fungerande klimatpolitik och tagit bort nästan allt stöd till satsningar på förnybar energi, elbilar och energieffektivisering, säger Kristina Östman.

Kristina Östman. Foto: Naturskyddsföreningen

“Totalt haveri”

Regeringens klimatpolitik har redan upprepade gånger sågats från alla möjliga håll. Både miljöorganisationer, oppositionen och den samlade expertgruppen inom den statliga myndigheten Klimatpolitiska rådet har varit starkt kritiska till att Sverige inte gör mer i frågan.

– Det är mycket allvarligt. Det är ett totalt haveri av regeringen. Vi har varit djupt kritiska till den höjda inblandningen av fossilt bränsle, till de sänkta fossilskatterna och att takten på elektrifieringen bromsas. Vi hade velat se en fortsatt reduktionsplikt som gör att man klarar klimatmålen, säger Miljöpartiets språkrör Amanda Lind till Dagens Nyheter.

Greta Thunberg protesterar utanför riksdagen

Moderatmännens ilska: Klimatprotest vid riksdagen

Bryter mot klimatlagen

Så sent som i mars tidigare i år skrev Klimatpolitiska rådet i sin rapport att ”Den beslutade politiken under 2023 ökar utsläppen och leder inte i riktning mot att Sveriges klimatmål och EU-åtaganden till 2030 uppnås”, samtidigt som de menade att regeringen bryter mot klimatlagen som instiftades 2017 och som syftar till att motverka de allt mer akuta klimatförändringarna.

Liberalernas Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari har vid flera tillfällen både hånats och ifrågasatts för att hon enligt kritiker låter Sverigedemokraterna styra regeringens klimatpolitik.

Ökad repression mot klimataktivister

I en intervju med Sveriges radios miljöprogram Vetenskapsradion Klotet sade hon för bara någon vecka sedan att regeringens politik inte lett till några ökade utsläpp.

Nu kommenterar hon de nya uppgifterna i en intervju med Dagens Nyheter.

– Självklart är det så att när produktionen ökar och vår ekonomi blir starkare och inflationen stävjas – då påverkar det vår ekonomi något enormt. Det påverkar också våra utsläpp som en följd av att vår ekonomi växer, säger hon till tidningen.

Men enligt SCB förklarar inte den växande ekonomin den kraftiga utsläppsökningen.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
5 days sedan
"Vi kräver att svenska fackförbund bryter tystnaden om det pågående folkmordet". Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT, Leo Correa/TT, Magnus Hjalmarson Neideman/TT, Claudio Bresciani/TT

Till SACO, LO och TCO: ”Stoppa Israel”

Regeringens tystnad och passivitet under det pågående folkmordet i Gaza är att stödja staten Israel och dess allierade, skriver 66 organisationer från kampanjen Stoppa Israel – Ingen handel med apartheidstaten och kräver att regeringen agerar.

Till SACO, LO och TCO,

Det pågår ett folkmord i Palestina. Svenska regeringen stödjer detta pågående folkmord och trots palestinska fackliga organisationers upprepade vädjan om hjälp att stoppa vapenhandeln med Israel, pågår det fortfarande vapentillverkning och export till Israel. 

Med stöd av rapporter från FN och människorättsorganisationer samt beslutet från den Internationella domstolen (ICJ) har allt fler som tvivlade, övertygats om rimliga indikationer på att Israel utför folkmord i Palestina.

Nyligen gick ett stort antal palestinska fackföreningar ut med vädjan om att ni fackliga organisationer ska göra vad ni kan för att stoppa Israels krigsmaskin.

Facken kräver markeringar mot Israel

Vi arbetare, lärare, journalister, vårdpersonal, tjänstemän, studenter med flera, kräver att svenska fackförbund arbetar för att svensk sjukvård öppnar upp för att krigsskadade palestinier ska ges möjligheten att få vård i Sverige. 

I solidaritet med palestinska fackliga organisationer kräver vi att ni bortom tomma ord, uttalanden och fördömanden gå till praktisk handling och omedelbart stoppa medverkan till all handel med Israel och arbeta för ett slut på apartheidregimen och ockupationen. 

Vi kräver även att svenska fackförbund bryter tystnaden om det pågående folkmordet och ställer sig bakom följande krav till regeringen: 

  • • Inför sanktioner och stoppa all handel med Israel.
  • • Avbryt all militär handel och allt samarbete med ockupationsmakten Israel.
  • • Verka för att EU:s associationsavtal med Israel hävs och sanktioner införs.
  • • Kräv permanent eldupphör och att humanitär hjälp når fram till de drabbade omedelbart.
  • • Fördöm tydligt Israels alla övergrepp mot civilbefolkningen i strid med internationella lagar och folkrätten.

Tystnad och passivitet under ett pågående folkmord är att stödja staten Israel och dess allierade. Bryt tystnaden! Agera!

Hälsningar,
66 organisationer i kampanjen: Stoppa Israel! Ingen handel med apartheidstaten!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan
S uppgörelse med Tidöregeringen är inte tillräckligt för nödvändiga framtida investeringar som gynnar unga arbetare, skriver debattörerna William Sundberg (tv) och Cajsa Holmqvist (mitten), Unga Byggare. Foto: Claudio Bresciani/TT, Terese Perman och Lotta Jepsen Sjölander

Unga Byggare: ”S sviker en generation arbetare med balansmålet”

Unga Byggare ser Socialdemokraternas och Centerpartiets uppgörelse med Tidöpartierna om att överge överskottsmålet i svensk ekonomi som ett hugg i ryggen av företrädare som säger sig representera arbetare.

Nyheten om den uppgörelse som Socialdemokraterna och Centerpartiet gjort med Tidöpartierna och som innebär att överskottsmålet för Sveriges finanser kommer skrotas och ersättas med ett balansmål är ett svek mot landets byggnadsarbetare och arbetare i stort.

När uppgörelsen dessutom görs i stängda rum utan insyn är det ett sätt att undergräva demokratin, och det känns som ett hugg i ryggen av företrädare som säger sig representera oss arbetare. 

Under flera års tid har vi sett behoven av satsningar på infrastruktur, elnät, VA-nät, utbildning, nyproduktion av bostäder men också upprustning och energieffektivisering av miljonprogrammen. 

Under samma tid har vi sett att stora omfattande investeringar i Sverige inte har blivit verklighet i förhållande till behovet.

Balansmålet är inte tillräckligt

Arbetslösheten har ökat till hela 8,2 procent enligt Statistiska centralbyrån. Sverige ligger nu på tredje plats med EU:s tredje högsta arbetslöshet, och inom byggbranschen är arbetslösheten värst bland de unga. Just nu är det bara ett fåtal av dem som går ut byggprogrammet på gymnasiet som får jobb efter studenten.  Det kan vi jämföra med en arbetslöshet som låg strax under 2 procent före 90-talskrisen. 

Det balansmål som det nu står klart att man kommit överens om bakom stängda dörrar tycker inte vi är tillräckligt för att möta den ökade arbetslösheten eller de behov som Sverige står inför. 

Sveriges unga arbetare hade hoppats på mer för att sätta fart på ekonomin men också för att lösa de utmaningar vi står inför gällande klimatomställning, bostadsbrist, utbyggnad och renoveringar av järnvägen, en större inhemsk livsmedelsproduktion och ett utbyggt försvar.

Med det nya balansmålet riskerar vi bara att kunna uppfylla en bråkdel av det investeringsbehov vi har. Ny kärnkraft riskerar att sluka det investeringsutrymme man öppnat upp för. Av historien har vi lärt oss att i perioder av låg tillväxt och hög arbetslöshet är det arbetarklassen som får det tuffast och en minskad frihet, därför tycker vi att denna överenskommelse är ett svek mot alla Sveriges arbetare.

Investeringar över tid

Med detta sagt är vi heller inga slösaktiga och naiva ungdomar som tror att sms-lån löser tillvaron. Utan vi vill se investeringar i sådant som kommer betala tillbaka över tid. Stabil elförsörjning med tillgång till billig grön el gör att produktionen kan vara stabil. Infrastruktur betalar också tillbaka sig, där malmbanan är ett tydligt exempel men också att rörligheten i befolkningen har positiva effekter på arbetsmarknad och livskvalitet.

Att lösa bostadsbristen kommer även ge positiva effekter på arbetsmarknaden när människor kan flytta dit jobben och utbildningarna finns. Nya bostäder är också stabila värden som vi har nytta av över lång tid. Ökade satsningar på livsmedelsproduktionen kommer att skapa nya viktiga arbetstillfällen, men även göra Sverige mindre importberoende av något så livsnödvändigt som maten.

Sveriges statsskuld är också väldigt mycket mindre än andra jämförbara länder som gör att vi har möjlighet att våga investera i att möta framtidens utmaningar och behov. När staten sparar och inte lånar för satsningar måste befolkningen på individnivå belåna sig för att upprätthålla tillväxten och levnadsstandarden, detta gör Sveriges befolkning räntekänsliga vilket framförallt många unga som köpt eller tänkt köpa bostad fått känna av under de senaste åren.   

Jämlika förutsättningar

Detta handlar även om jämlika förutsättningar för olika generationer. Många som i dag är pensionärer har fått uppleva stora statliga satsningar som förbättrade levnadsstandarden för hela befolkningen. En aktiv industripolitik har genom historien tryggat arbetstillfällen och tillväxt. Ett miljonprogram som gjort att vanliga arbetare kunde förverkliga sina drömmar om en egen villa eller lägenhet utan att behöva belåna sig så högt att en arbetarlön inte klarade av att amortera lånet under en livstid.

Men även vetskapen om att arbetstillfällen finns, där man uppfyller ett viktigt syfte och där risken att hamna i arbetslöshet är liten. Jämfört med dagens gig-ekonomi där många jobb känns både osäkra och ganska meningslösa. 

Sveriges och EU:s politiker måste våga satsa annars springer resten av världens ekonomier som vågar satsa på framtiden ifrån oss.

William Sundberg och Cajsa Holmqvist, Unga Byggare

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 days sedan
Anna Johansson på Amnesty och Veronica Magnusson på fackförbundet Vision protesterar mot Tidöregeringens planer på an angiverilag.
Anna Johansson på Amnesty och Veronica Magnusson på fackförbundet Vision är två av trettiotalet talare på onsdagens manifestation mot regeringens planer på en så kallad angiverilag. Foto: Jessica Gow/TT, Henrik Montgomery/TT och Oscar Olsson/TT

Facken om angiverilagen: Tidöpartierna har gått för långt


Kritiken är stenhård. Både fackförbund och människorättsorganisationer kraftsamlar nu för att stoppa Tidöregeringens kontroversiella förslag om en angiverilag. 

– Sammanslutningen från civilsamhället är i det närmaste total och det råder en fullständig samsyn i att det här är helt fel väg att gå, säger Anna Johansson som är generalsekreterare på svenska Amnesty till Arbetaren.

Hon är en av trettiotalet talare som på onsdag samlas för en stor manifestation på Sergels torg i centrala Stockholm under parollen Stoppa angiverilagen.

Motståndet mot angiverilagen växer

Liknande demonstrationer har redan hållits i flera andra svenska kommuner sedan den SD-stödda regeringen strax efter valet 2022 meddelade att de ville se en lag där offentlighetsanställda ”ska vara skyldiga att informera Migrationsverket och Polismyndigheten om de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd”.

– Konsekvenserna skulle bli att det så kallade skuggsamhället förvärras. Att brottsutsatta inte törs kontakta polisen, att sjuka inte vågar söka vård eller att barn till papperslösa, som redan är en väldigt utsatt grupp, inte går till skolan av risk för att bli anmäld, säger Anna Johansson.

Hon, och flera andra människorättsorganisationer med henne, har länge kritiserat det omdiskuterade lagförslaget.

En statligt ledd utredning kring lagen väntas presenteras den 29 november, och förslaget har väckt känslor även utanför Sveriges gränser.

– Det är fullständigt omänskligt, kommenterade exempelvis Michele Levoy, från den europeiska människorättsorganisationen Picum, lagförslaget i brittiska The Guardian tidigare i höstas.

Arbetaren har vid flera tillfällen rapporterat om den kokande ilskan och ökade oron bland sjuksköterskor, läkare, socialsekreterare, lärare och andra yrkesgrupper som riskerar påverkas av lagen.

Tusentals protesterade mot angiverilagen

– Regeringens förslag är inte förenligt med vare sig vår yrkesetik, vårt uppdrag eller med Barnkonventionen, sade Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand till Arbetaren förra året.

Välfärdsfacken enade mot angiverilagen

Bakom manifestationen i Stockholm nu på onsdag står de fem fackförbunden inom välfärdssektorn som sammanlagt företräder 1,2 miljoner medlemmar. 

Veronica Magnusson är förbundsordförande i Vision som organiserar bland annat socialsekreterare, tandsköterskor och läkarsekreterare.

Även hon ska tala på onsdag och skräder inte orden mot lagförslaget.

– Vill vi ha ett angivarsamhälle? Införs lagen är det ett stort steg mot ett allt mer auktoritärt system som skulle försämra välfärdsuppdraget i grunden, säger Veronica Magnusson.

Johan Apel Röstlund:
Tidögängets hittills svåraste huvudvärk

Enligt henne och flera andra fackliga företrädare skulle anställda inom exempelvis kommuner tvingas till helt nya arbetsuppgifter om lagen går igenom. Många lärare och andra berörda yrkesgrupper har varnat för massuppsägningar om regeringen står på sig.

– Därför lägger facket inom välfärden ny allt krut på att det här inte ska bli verklighet. Det är en fråga där Tidöpartierna gått alldeles för långt och de måste helt enkelt ta hänsyn till vilka konsekvenser det skulle leda till för alla som jobbar inom den offentliga sektorn. Det är inte för sent att ändra sig och jag förväntar mig att de nu lyssnar på oss och inte går vidare med lagen, säger Veronica Magnusson.

Förutom fackförbund och människorättsorganisationer har även flera av Sveriges kommuner och regioner tagit aktiv ställning mot lagen om anmälningsplikt för offentligt anställda.

Hela listan: 92 verksamheter som vägrar ange

– Kravet att ange papperslösa barn kan aldrig hamna på barnskötare, undersköterskor eller elevassistenter. Alla barn ska känna sig trygga när de går till förskolan. Papperslösa ska känna sig trygga när de söker vård. Välfärden ska vara en trygg plats fri från angiveri. Därför måste förslaget stoppas, säger Malin Ragnegård, förbundsordförande i Kommunal i ett pressmeddelande inför onsdagens manifestation.

”En civil olydnad som Sverige aldrig tidigare upplevt”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 week sedan
Kvinna i rosa huvudsjal och krigsbild i bakgrunden samt tre pratbubblor

Lama Majdi i Gaza: ”Utmattning är min ständiga följeslagare”

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Söndag 20 oktober, kl: 21:44

I dag är det den 20 oktober. Etniska rensningar fortsätter i norra Gaza. Det verkar som om de genomför generalernas plan, som kommer att leda till en fullständig evakuering av området och förvandla det till en stängd militär zon, vilket betyder att vi aldrig kommer att återvända till våra landområden och egendomar där; Allt kommer att försvinna för alltid. 

Det är något som inte bara väcker sorg utan också ironi – hur vi, efter att vi fått instruktionerna att evakuera söderut, fråntas alla våra ägodelar som våra familjer arbetat i åratal för att skaffa och etablera ett stabilt liv fyllt av drömmar och ambitioner. 

Norra Gaza har blivit en grav där alla våra drömmar, liv, egenskaper och ambitioner är begravda för alltid.

Här lever vi det värsta och svåraste liv vi någonsin känt sedan vi föddes i detta land.

I dag har människor inget värde; alla dyrkar pengar, och alla utnyttjar varandra så mycket de kan. 

Våra liv är fyllda av exploatering från handlare, säkerhetskaos, banditer, stölder, mord, fördrivning och att dö av hunger och törst. 

De rika övervakar institutioner och föreningar, medan tjuvarna och de som är direkt kopplade till dem är handlare utan samvete. 

För några dagar sedan fick min dotter Sama sin andra dos av poliovaccinet och sedan dess har hon lidit av svår smärta och ihållande feber som fortsätter än i dag. 

Det har varit fyra dagar av helvete och jag vet inte när hon kommer att bli frisk. 

Jag har glömt smaken av sömn och utmattning är min ständiga följeslagare dessa dagar. 

Apotekaren på Ibn Al-Haytham Pharmacy diagnostiserade det som ett virus och ordinerade behandling för att minska febern och ta itu med viruset hon lider av. 

De sa att tillståndet kan pågå i upp till 10 dagar, vilket betyder att det finns en möjlighet att vår prövning kan förlängas med ytterligare 6 dagar! 

Min dotter kan inte äta eller dricka, och för några dagar sedan fick hon också brännskador på handen, vars märken gradvis bleknar; Jag vet inte vad det här livet vi lever är. Det är ett liv som påtvingats oss utan något val. 

Maten som finns tillgänglig i dag är mycket dyr; priserna på frukt, grönsaker, barnblöjor, städmaterial, kläder och skor, har aldrig nått sådana höjder förut.

Ingenting är billigt i ljuset av den skenande stölden av inkommande bistånd och blockaden som hindrar kommersiella varor från att komma in under förevändningen att de ansvariga har semester, vilket gör livet outhärdligt. 

Min fråga till dig som läser är: Finns det över huvud taget en väg till frihet och liv för en person från Gaza efter all denna tid av folkmord och etnisk rensning?

Lama Majdi
Kvinna i rosa huvudsjal och krigsbild i bakgrunden samt tre pratbubblor

Lama Majdi i Gaza: ”Min dotter har bara känt krig”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Emil Boss, poet och facklig organisatör hos SAC Syndikalisterna. Foto: Axel Green, Stina Stjernkvist

Emil Boss nya dikt ”Oleksandr”

Poeten Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression, som nominerades till Sveriges Radios Lyrikpris. Här kan ni nu läsa en av hans nyskrivna och tidigare opublicerade dikter.

Han kom till Sverige tjugoarton, 
fick jobb direkt från Svenska Palmen.
Altaner mest. Han lärde namnen
på Stockholms villastäder. 
Samma villkor som därhemma: 
Jämna sextiotimmarsveckor,  
varje sommar sju dar ledigt. 
Sängplats i en trång gemenskap  
av fjorton landsmän i en fyra.  
Tillståndets pris var ett gratis slit
på chefens kåk i Mälarhöjden.  

Två år gick, med lön att skicka 
till familjen i Zaporizhyzha, 
dubbelt mot vad han tjänat hemma
där Ana satt med fyra ungar. 
En dag plötsligt beordrad väntan:
”Kunden har inte betalat oss”. 
Följande halvår gick han runt 
utan jobb och sparkontot tömdes. 
Han pantade burkar när han fick höra
att en håltagningsfirma letade folk
till nyproduktion för allmännyttan
i Hässelby Strand: Bodar, passerkort, 
bygghiss och förman. Nya kollegor, 
samma slit och samma snöglopp,
samma obetalda helger. 
Covid värst: Borra med feber.  

Efter en tid kom en välbekant
order: ”Lönerna dröjer. Kunden har inte 
betalat fakturan. Vi måste jobba 
ikapp och bli klara, så att de betalar”.
Nästa månad samma visa. 
Spelets insats blev fördubblad 
och i tredje ronden var han slagen.
Vräktes från boendet, sov fyra nätter 
i chefens garage på ett liggunderlag,
hittade sängplats till rövarpris 
hos en georgier i Bagarmossen.  
sattes i skuld men kom genom
honom in på projektet Förbifarten: 
Byggstäd och bilning i tunnelbygge.  

Några svenskar inne i berget  
lärde ut kollektivavtalet. 
Han fattade mod och ringde georgiern, 
krävde sjuklön, övertid, OB och avtal, 
fick sparken och krävdes på hyresskulden. 
I desperation tog han vadsomhelst:
En känd aferist som jobbar åt PEAB.
Lade tak på en skola, byggde parhus i Sickla.
Lurad på lönen för fjärde gången  
kunde han inte annat än tomhänt  
resa hemåt med långfärdsbussen.  
Fyra veckor, sedan kom kriget.  
Familjen stod då illa rustad  
eftersom han byggt i Sverige. 
Många delade erfarenheten. 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 weeks sedan
Enligt domstolen har bolaget sakliga skäl att säga upp den tidigare anställda och går alltså på arbetsköparens linje. Syndikalisterna menar att han blev varslad när de fick reda på hans roll i facket. Foto: Michael Sohn/TT, Kollage: Arbetaren

Fackklubben på Zalandos lager förlorar första målet

Den syndikalistiska fackklubben ZADS har förlorat det första av tre mål mot arbetsköparen Ceva Logistics Nordic Services som bedriver verksamheten på Zalandos lager.

Fallet gäller en tidigare anställd och ZADS dåvarande ordförande. Som Arbetaren tidigare rapporterat hävdar Ceva Logistics Nordic Services, en underleverantör till Zalando, att han varslades som en följd av låga prestationer i relation till hur många varor han hanterade per timme. Facket motsätter sig detta och menar att han snarare blev varslad när de fick reda på hans roll i facket.

Arbetsdomstolen ser sakliga skäl för uppsägning

Fallet togs till Arbetsdomstolen och den 16 oktober kom domen.

Enligt domstolen har bolaget sakliga skäl att säga upp den tidigare anställda. De har tagit del av rådata från den handscanner som lagerarbetaren använde och bedömer att det inte finns någon anledning att tvivla på uppgifterna i datasystemet. Domstolen bedömer att den inaktiva tiden för personen i fråga varit anmärkningsvärt hög, då den under ett halvår legat på drygt halva arbetstiden. 

Varslades från Zalandos lager när arbets­köparen fick veta hans roll i facket

Syndikalisterna ifrågasätter hur mål mäts

– Det är märkligt att domstolen godtar att bolaget, som har statistik för hur övriga anställda presterar, inte kan visa upp jämförande data. I stället konstaterar de att arbetstagaren inte uppfyller målen. Det gör att arbetsgivaren kan ställa ett mål, och även om hundra arbetstagare inte klarar det målet, har de fortfarande sakliga skäl att säga upp en som inte klarar det, säger John Nordmark, jurist på SAC och ombud för sektionen i fallet.

Arbetsdomstolen avslår även driftsektionens yrkande om att bolaget kränkt den anställde och driftsektionens föreningsrätt. John Nordmark berättar att eftersom domstolen bedömde att det fanns sakliga skäl till uppsägning behövde de inte pröva frågan om kränkning av föreningsrätten.

– Gällande föreningsrättskränkningen är det inget märkligt att domstolen avslår det. Domstolens resonemang handlar enbart om prestationen. Det vara bara om det faktiskt var en uppsägning utan sakliga skäl som domstolen behövde ta ställning till om detta också var en föreningsrättskränkning, säger Johan Nordmark.

Driftsektionen behöver nu betala rättegångskostnader på 287 000 kronor. John Nordmark, säger att det är olyckligt och att det nu är upp till driftsektionen att bestämma hur man vill gå vidare. 

Under hösten väntar ytterligare två rättegångar där sektionen stämt Ceva Logistics Nordic Services för uppsägningar.

Hur kan utgången av rättegången kan komma att påverka de kommande två fallen?

– Det är inte min sak att avgöra. Men att det såklart är ett sämre läge eftersom även de ärendena i högre eller lägre grad också handlar om prestation.

Sparkades från Zalandos lager: ”Företags­hälsovården hotade med avsked”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln