I det här landet sade man en gång
i tiden ”Finlands sak är vår!”. I dag håller
jag ett pressmeddelande i handen där det står ”Byggfackens
sak är vår!”. Undertecknat: Kommunal. Jag vet inte
om jämförelsen kan sträckas längre än till
formuleringen. Och visst går det att förstå de
svenska LO förbundens oro över kollektivavtalen och över
lönedumping nu när det finns två byggarbetsplatser
i landet som har anställt litauiska byggarbetare.
Helt i sin ordning skulle man kunna tycka.
Men hur mycket jag än försöker kan jag inte tycka
att det här är en rakt igenom bra idé. I alla fall
kan jag inte låta bli att tycka att det är en handling
som totaldrunknar i facklig inkonsekvenssörja. Och det är
främst på grund av Den lille mannen och hans polare som
ständigt dyker upp i min hjärna och gör löjliga
små rörelser som i sin tur leder till någon sorts
skalv i hela huvudet. Han heter Ilmar Reepalu. Jag kan liksom inte
tycka att det är bra att LO-facken försvarar vissa arbetare
men inte andra.
I malmö kartläggs alla socialbidragstagare.
Tanken är att de kartlagda människorna ska arbeta som
motprestation. När kartlagda människor ska arbeta går
det snabbt att ta fram en lista med jobb. I Malmö har man tänkt
att jobben finns inom storhushåll, renhållning, återvinningsarbete,
bygg- och anläggning. Och så självklart hushållsnära
tjänster. Malmö kommunala bostäder – MKB – har redan
den tjänsten att erbjuda till ett subventionerat pris för
hyresgästerna.
Gissa vilka som jobbar där? Jo, de
kvinnor som är födda någon annanstans än i
Sverige och de kvinnor som heter konstiga saker och det är
kvinnor som utmärker sig med att de ääälskar
att städa andras hem. De är kvinnor som förväntas
vara glada och tacksamma. Och i fortsättningen kan vi ge beskedet
till dessa kvinnor och också till en hel del män att
de ska ha ett arbete, men inte få lön för det. Att
förslaget kommer från socialdemokraterna i Malmö.
Att inga fackförbund har höjt sina röster om lönedumping
och om kollektivavtal. Jag vill här göra sådana
jämförelser som kanske rent vetenskapligt och fackligt
och whatever inte går att göra. Men jag undrar varför
två byggarbetsplatser är långt viktigare än
tusentals människor som kartläggs för att de är
svartskallar och sedan tvingas till arbete för att få
socialbidrag.
ag har funderat en del på det
här med när man vet att det är dags att säga
ifrån. För min del: när magkänslan talar om
för mig att det är åt helvete. När vet fackförbunden
att det är dags att säga ifrån? Det har jag också
funderat mycket på. Jag tror att det är när manliga
arbeten hotas av några andra som kommer utifrån. Skydda,
skydda, skydda. Och det verkar ännu inte vara dags för
LO att se svartskallarnas och kvinnornas sak som ”deras”.