Köttberg! ropar min bästa
vän i telefon. Hon är fyrtiotalist och störtförbannad.
Skulle någon våga formulera sig så om någon
annan grupp? Än ilsknare blev hon när hon läste att
man planerar att dra ut tänderna på alla fyrtiotalister.
Inte genast utan först när dom är döda, och
inte för att som i nazilägren ta vara på guldet
utan för att hindra att kvicksilvret från deras många
amalgamfyllningar sprids via röken från krematorierna.
Jag är trettiotalist och tar det coolare.
Min reaktion på Nuders köttberg var snarast ett glatt
konstaterande att nu slipper vi åtminstone få honom
som statsminister. Och vad som händer med mina tänder
när jag är död bekymrar mig inte. Låt mig förresten
tipsa finansministern om en potentiell framtida inkomstkälla,
nämligen att när den dagen kommer återvinna de svindyra
titanskruvar som snart verkar sitta i käkarna på var
och varannan seniormedborgare.
Opassande ämnen så här nära
julskinkan? Sådan blir man när man skriver i en fattig
tidning som Arbetaren. Vi som befinner oss långt från
köttgrytorna (ursäkta) lär oss att vända på
slantarna.
”Det är inte du som försörjer
oss utan vi som försörjer dig”, skriver signaturen
Nisse i ett ilsket mejl till Nuder. Det är svårt att
inte instämma.
Det var Ludvig Rasmusson som med sin bok
skapade myten om fyrtiotalisterna, de som i kraft av sitt antal
antas ha tagit för sig mer än sin beskärda del av
det mesta.
I förordet berättar Ludvig att
han ofta gripits av tvivel på det rimliga i att generalisera
om en hel generation men försvarar sig med att man genom att
tillämpa en teori in absurdum kan upptäcka saker som man
annars inte skulle ha sett. Hans budskap är enkelt: fyrtiotalisterna
var många, och därför fick de makt.
Egentligen strider detta mot gängse
teorier, enligt vilka små årskullar anses ha en fördel
framför stora, eftersom de är färre att tävla
om platserna i skolor och på arbetsmarknaden. Att tillhöra
en stor årskull borde alltså vara en nackdel. Och även
om Ludvigs tes skulle stämma återstår frågan
varför sextiotalisterna, dit Nuder hör, aldrig beskrivs
som ett problem, trots att de är nästan lika många
som fyrtiotalisterna.
Men åter till köttbergsmetaforen.
Var har jag hört den tidigare? Inte från Nuder, trots
att han lär ha använt den liknelsen minst tjugofem gånger
tidigare. Någonstans har jag ett vagt minne av – jo nu minns
jag och lyckas till och med hitta det exakta citatet: ”Flickorna
ackumulerade ett barnberg som vi inte bara kan dumpa på världsmarknaden
likt kött och smör.”
1945? Nej, 1993. Just när nativiteten
sjönk som en sten, tala om dålig tajmning, klagade en
av dåtidens debattörer över de föregående
årens höga födelsetal. Att det rådde kris
i landet berodde inte bara på pojkarnas fastighetsspekulationer
och vidlyftiga bankaffärer utan också på flickornas
”okynnesmässiga födande”, påstod en ekonom
vid namn Oscar Swartz.
I Sverige och för övrigt i hela
världen verkar det vara permanent kris i befolkningsfrågan.
Aldrig föds det lagom antal barn, och sedan har många
av dem till på köpet fräckheten att åldras.
Men om Ludvig Rasmusson får rätt
i sina förutsägelser från 1985 behöver vi inte
bekymra oss för jätteproppen Orvars framtid. Fyrtiotalisterna
kommer nämligen inte frivilligt att lämna sina maktbaser
i arbetslivet och tulta bort från skrivbord och kaffeautomater.
”Pensionsåldern kommer därför att stiga. År
2015 kommer den säkert att ligga på sjuttiofem, minst.”
Spådde Ludvig.
Den som lever får se?