Kuba är en diktatur utan yttrandefrihet,
där inga fria media är tillåtna. Det är förbjudet
att organisera sig oberoende av stat och parti. Den som försöker
avskedas, trakasseras eller sätts i fängelse.
För mig har detta ingenting med vänster
att göra. Men vissa delar av vänstern stöder den
kubanska regimen. Jag anser att det är förräderi
mot vänstern att stödja diktaturer: hur ska vänstern
någonsin kunna inkludera och få respekt hos en bred
allmänhet om man accepterar förtryck och brist på
demokrati bara för att det sker i socialismens namn?
De sociala satsningar som gjorts på
Kuba inom exempelvis hälsovård och utbildning framhålls
som om motargument till kritiken mot bristen på yttrande-
och organisationsfrihet. Det märkliga resonemanget utgår
ifrån att ett samhälle bara kan ha antingen det ena eller
det andra.
Men vänstern vill ha ett samhälle
med både demokrati och social rättvisa. Det är högern
som nöjer sig med bara det ena.
När man från en vänsterståndpunkt
kritiserar Kuba beskylls man för att tvärtom vara höger;
högern kritiserar ju också bristen på demokrati
och yttrandefrihet. Men ska vänstern byta ståndpunkt
om högern säger något som är riktigt? Bättre
vore att tacka högern för hjälpen och vidareutveckla
vad vi själva menar. Vi vill ha demokratiska rättigheter
och social rättvisa. Oberoende facklig organisering och möjlighet
till självständig opinionsbildning är nödvändigt
för att försvara de sociala rättigheterna.
USA:s blockad mot Kuba framhålls också
som om det vore ett argument mot den demokratiska kritiken. Men
det går faktiskt att kritisera både diktaturen på
Kuba och USA:s blockad samtidigt. Min fiendes fiende är inte
nödvändigtvis min vän; världen består
inte, så som i de religiösa berättelserna, av onda
eller goda.
Några menar att den som kritiserar
Kuba går imperialismens ärenden. Det resonemanget bygger
på att det finns två sidor, att huvudmotsättningen
står mot den USA-ledda imperialismen och att Kuba är
en utpost på den goda sidan. Kuba är då ”trots
allt” något som är värt att bevara och försvara.
Men den politik som Castroregimen driver
i praktiken är inte försvarbar.
När det ekonomiska stödet från
Sovjetunionen upphörde fick Kuba allvarliga ekonomiska problem.
Diktaturregimens åtgärder består i att inbjuda
multinationella företag att investera på Kuba. Staten
säljer arbetskraft och lovar att inga besvärliga fackliga
aktiviteter ska förekomma. Till och med exilkubaner som tidigare
häcklades då de lämnade landet välkomnas nu
som investerare.
Invånarna på Kuba får
inte fritt bilda kooperativ och det är förbjudet med självständig
facklig organisering. Regimen satsar på turism i vars kölvatten
prostitutionen växer. Blockaden är perforerad med undantag
och kryphål så allt finns att köpa, men priserna
är höga. Importvaror – för oss dagligvaror – säljs
endast i dollarbutiker. Mat och medicin är undantagna från
blockaden och USA är nu största livsmedelsleverantör;
till och med socker importeras från USA.
Varför utvecklar inte Kuba handel med
andra latinamerikanska länder i stället? Regimen odlar
handelsförbindelser och frotterar sig med USA och andra internationella
kapitalister. Det tycker jag att vänstern ska kritisera.
Det är nästan bara högern
som stödjer opposition på Kuba. Vänstern har lämnat
fältet fritt till sina motståndare. Precis som det var
i Sovjetunionen så är oppositionen brokig och i våra
ögon förvirrad i fråga om vem och vad som är
höger och vänster.
Jag tycker att vänstern borde stödja
de delar av oppositionen vars vilja man sympatiserar med. När
nu staten inför kapitalismen på Kuba bör vänstern
stödja initiativ till oberoende facklig verksamhet, oberoende
journalistik och kraven på frihet för politiska fångar.
Jorge Masetti, som varit verksam i den kubanska
regimens tjänst men som nu lever i Paris, har just varit i
Sverige inbjuden av en grupp inom SAC – Syndikalisterna och tidningen
Arbetaren. Han är besviken på den kubanska revolutionens
auktoritära, militaristiska system och sveket mot vänsterns
grundläggande idéer.
Några svenska syndikalister drev under
Masettis besök en kampanj för att han är höger
och arbetar för CIA. Men i andra sammanhang blir han kritiserad
för att gå den kubanska regimens ärenden. Hans film
om pressens historia på Kuba, A Partido Unico, Periodico Unico,
kommer inte att visas i Miami. Den anses för vänstervriden,
meddelar anarkisten Frank Fernandez, som försökt få
till stånd visningen där.
Så samverkar högern och vänstern
så att debatten om förhållandena på Kuba
undviks eller förenklas till en kamp mellan Vi och Dom.
Det är viktigt att vänstern klargör
hur man ska förhålla sig till den kubanska diktaturregimen.
Solidariteten bör i både ord och handling riktas inte
till Castroregimen, utan i stället till de delar av oppositionen
som vill ha både social rättvisa och demokrati. De behöver
oss för att inte ätas upp av högern.
SAC gav 1998 ut skriften Kuba – en förlorad
dröm? som kritiserade Kuba ur ett frihetligt socialistiskt
perspektiv. Syftet var att få till stånd en debatt om
Kuba. Svensk-kubanska föreningen var starkt kritisk och vänstern
i övrigt var tyst. Däremot hyllande exilkubaner och liberaler
våra insatser.
Vänstern borde vara intresserade av
sanningen även om den ifrågasätter dogmerna. Det
är då teorier och strategier kan utvecklas.
SAC stöder också ett produktionen
av en film om fackföreningsrörelsens historia på
Kuba. Det är en berättelse som avviker från Castroregimens
historieskrivning och som kan ge inspiration till dem som verkar
för fri facklig organisering på Kuba i dag och framåt.
Vad gör övriga vänstern?
Tänker vänsterpartiets ledning fortsätta stödja
diktaturen genom medlemskap i svensk-kubanska föreningen? Vilka
organisationer tänker leta upp likasinnade på Kuba och
etablera relationer och stöd?
Hur tänker ni som har relationer med
makthavare på Kuba påverka dem för att utveckla
ett samhälle med både demokrati och social rättvisa?