Att det inte går att förhindra
jordbävningar har vi fått lära oss av världens
seismologer, efter den fruktansvärda katastrofen i Asien. Det
går att avläsa den och se var den drabbar, men samma
tal på Richterskalan kan ge mycket olika effekter. Alla jordbävningar
till havs skapar inte jättevågor. Och även om det
skapas en jättevåg drabbas inte alla lika. Effekterna
av en naturkatastrof är inte helt slumpmässig.
Mitt bland alla tidiga rapporter om sorg,
saknade, döda och överlevande spekulerades det i hur katastrofen
skulle drabba världsekonomin. Det kan tyckas ironiskt. Samtidigt
är en god ekonomi grunden för att områdena ska kunna
återuppbyggas och för att man ska kunna undvika de många
sjukdomar som följer i katastrofens spår.
Skulle börserna sjunka och skulle aktier
i försäkringsbranschen och resebranschen minska i värde,
frågade man sig. Farhågorna visade sig överdrivna.
Börsen påverkades inte nämnvärt och människor
slutade inte resa. Att försäkringsbranschen inte påverkades
är kanske mer förvånande, men har sin förklaring
i att en naturkatastrof drabbar den fattigaste delen av befolkningen
drabbas hårdast. Analyser av tsunamins ekonomiska effekter
har visat att de flesta som drabbades inte hade någon försäkring.
Deras försörjningssituation var så knapp att de
inte försäkrade sig och nu behöver försäkringsbolagen
inte punga ut med pengar till dem.
Nej, det blir inte försäkringsbolagen
eller resebolagen som betalar. Katastrofhjälp kommer från
frivillorganisationer och många länders regeringar till
området i Asien. Viljan att bidra hänger säkert
samman med den stora närvaron av västerlänningar
samt exponeringen i media. Det är självklart viktigt att
Asien nås av katastrofhjälpen, även om det är
svårt att avgöra var hjälpen bäst behövs
och om den kommer rätt personer till godo. Läkare utan
gränser har till exempel avbrutit insamlingen till tsunamins
offer, eftersom de behöver bidrag även till andra områden.
Det har talats om att IMF och Världsbanken
samt eventuellt andra långivare låter låntagarna
skjuta upp återbetalning av ”utvecklingslån”.
Diskussionerna pågår och för tillfället rapporteras
det på långivarnas hemsidor att man ger katastrofhjälp.
Det är också möjligt att de drabbade länderna
tackar nej till att skjuta upp återbetalningen eftersom det
leder till att skulden växer med tiden. Att skjuta upp avbetalningen
på lån för katastrofdrabbade länder är
en fis i rymden!
Varje år drabbas cirka 200 miljoner
människor av naturkatastrofer. Under de senaste tio åren
har antalet katastrofer ökat. Mellan 1994 och 1998 var antalet
rapporterade katastrofer i medeltal 428 per år. Under de fem
följande åren (1999-2003) ökade antalet till i medeltal
707 stycken per år (World disaster report 2004). Här
räknas alla katastrofer som orsakat tio eller fler personers
död och/eller där minst 100 personer drabbats. Den största
ökningen av antalet katastrofer skedde i utvecklingsländerna.
Orkaner, torka och översvämningar är vanligast. I
flera afrikanska områden dör människor av svält
till följd av torka (13 miljoner drabbade av torkan bara i
Etiopen under 2002). Varje år dör 1 miljon och 300 insjuknar
akut i malaria. De senaste 10 åren har 25 miljoner dött
i aids. Under de senaste tio åren har 2 miljoner barn dödats
i krig, 1 miljon har blivit föräldralösa, 16 miljoner
har allvarliga fysiska eller psykiska skador.
På ett sätt var annandagens tsunami
en vanlig katastrof. Det var en jordbävning och en stor del
av de drabbade var fattiga. Samtidigt var den ovanlig i det att
så många av ”oss” var på plats (eller
har varit där). Den här gången var det ”vi”
som drabbades. Kanske kan det mitt i all sorg leda till något
positivt. Låt oss dra lärdom av katastrofen och inte
bara agera genom akut katastrofhjälp, men också genom
långsiktigt utvecklingsarbete. Eftersom det främst är
fattiga som drabbas av naturkatastrofen behövs rejäla
utvecklingsplaner och mycket pengar och inte bara i Asien.