På debattsidan i Arbetaren nr 53/2004
kritiserar Klas Rönnbäck min text om Kyoto-avtalet. Jag
har svårt att motstå att kommentera detta hopkok av
missförstånd och mer eller mindre träffande kritik.
Låt oss börja med det mest grundläggande
problemet i min ursprungliga text enligt Rönnbäck. Precis
som Rönnbäck påpekar så handlar Kyoto-avtalet
om koldioxid och andra växthusgaser. Jag tackar Rönnbäck
för klargörandet och ber alla läsare om ursäkt
för den förvirring jag eventuellt skapat. Felaktig information
är aldrig bra i en debatt.
För det andra: Rönnbäck skriver,
angående mina farhågor om att man bygger in en situation
av status quo i systemet med handeln med utsläppsrätter,
att man mycket väl kan ”tänka sig ett system som
är utformat så att det varje år delas ut nya utsläppsrätter,
men att den totala volymen sänks med två procentenheter
per år.”
Jag håller med om att detta vore möjligt,
och att man på detta vis skulle förminska de skadliga
konsekvenserna av handeln med utsläppsrätter. Det bästa
sättet att göra detta vore dock att sluta innan man börjat,
att aldrig upprätta denna handel över huvud taget.
Den svenska fördelningen av utsläppsrätter
är redan gjord men exakt hur detta system är konstruerat,
om företagen får nya utsläppsrätter om ett
år eller om dessa gäller hela perioden, har jag tyvärr
ej lyckats luska reda på.
För det tredje: Rönnbäck
menar att vi ska glömma alla felaktiga argument om rätten
till ren luft eftersom det inte är det som det handlar om utan
om växthuseffekten. Att det handlar om växthuseffekten
har han rätt i. Jag anser däremot inte att Rönnbäck
argument lyckats underminera min slutsats att handeln med utsläppsrätter
innebär ett första steg i en privatisering av luften.
Att detta i förlängningen kan leda till en framtid där
tillgången till ren luft blir en fråga om betalningsförmåga
anser jag därför vara en befogad rädsla.
För det fjärde: Rönnbäck
menar att mitt påstående om kapitaltillskott till ekonomin
är ”helt fel”. Även här tror jag att Rönnbäcks
kritik är felaktig. Mina argument finns i min första text.
För det femte: Rönnbäck menar
att jag har missat en helt avgörande poäng: nämligen
att ”[u]tdelningen av utsläppsrätter förknippas
med förbud mot att släppa ut växthusgaser om man
inte innehar en rätt till det.” Detta är rätt
vad gäller de företag som omfattas av systemet, medan
de som står utanför får fortsätta som tidigare.
Problemet är dock för det första
att rätten att släppa ut växthusgaser inordnas i
en kapitalisk logik – ”Jag har rätt att släppa ut
för jag äger denna rätt?”. För det andra
så tror jag det finns fler sätt att ta sig till målet
– mindre utsläpp – men att handeln med utsläppsrätter
inte är ett av dessa, dessutom för medlen med sig så
pass stora negativa effekter att det inte är värt försöket.
För det sjätte: Rönnbäck
menar att jag har fel angående att handeln med utsläppsrätter
innebär ett ”första steg i en privatisering av luften”,
för att citera mig själv. Rönnbäck menar vidare
att han kanske ”missat något avgörande fakta”
men att detta perspektiv inte funnits i diskussionerna om Kyoto-avtalet
utan att handeln med utsläppsrätter där ansetts vara
”ett verktyg för att minska utsläppen av växthusgaser
– ingenting annat”. Så är det dock inte.
Jag har inga fler ”avgörande fakta”
som talar för min sak. Det jag gjorde i min text var en teoretisk
analys av vad handeln med utsläppsrätter kommer, och riskerar,
att leda till. Och på grundval av detta måste jag anse
att nackdelarna överväger fördelarna med hästlängder.
Slutligen så anser jag att Rönnbäcks
egen kritik av Kyotoavtalet också är riktig och viktig
och jag adderar härmed även denna till min ursprungliga
lista.
Oavsett våra meningsskiljaktigheter
så antar jag att vi kan enas om att handeln med utsläppsrätter
måste bekämpas men debatten om varför måste
kanske fortsätta. Men debatten är inte betjänt av
felaktiga argument, och arbetet mot växthuseffekten behöver
inte osakliga påhopp om konspirationsteorier.