Mannen i tidningsaffären i den libanesiska huvudstaden Beirut tittar på mig som om jag vore en idiot när jag ber om senaste numret av al-Nida?, det libanesiska kommunistpartiets tidning. – al-Nida? är nedlagd. Det finns inga kommunister längre, skrattar han och rabblar upp ett halvt dussin socialistiska tidningar som slagit igen på senare år. Han […]
Mannen i tidningsaffären i den libanesiska
huvudstaden Beirut tittar på mig som om jag vore en idiot
när jag ber om senaste numret av al-Nida?, det libanesiska
kommunistpartiets tidning.
– al-Nida? är nedlagd. Det finns inga
kommunister längre, skrattar han och rabblar upp ett halvt
dussin socialistiska tidningar som slagit igen på senare år.
Han rotar runt bland tidningarna, varav
merparten är magasin med lättklädda damer på
omslagen, och plockar fram veckotidningen al-Kifah-al-Arabi.
– Mer socialistiskt än så här
blir det inte, säger han.
På al-Kifah al-Arabis redaktion i
Beirut sitter chefredaktören, Samer Husseini, bakom sitt skrivbord.
– Vi är en liberalt socialistisk tidning
som förändrats en del under årens lopp, säger
han.
Tidningen grundades av det libanesiska journalistförbundet
1952. Namnet, al-Kifah-al-Arabi (Den arabiska kampen), reflekterade
stämningen på arabvärldens gator vid denna tid.
Samma år hade den västvänliga monarkin i Egypten
störtats. Arabsocialismens eller panarabismens idéer
spred sig över regionen. Al-Kifah-al-Arabi var panarabismens
röst i Libanon. 1974 köptes tidningen av Samers far, Walid
Husseini, som fortfarande är ägare och ansvarig utgivare.
– I dag är namnet en belastning, det
låter väldigt extremt. Vi försöker vara en
objektiv tidning som står en bit till vänster. Det går
inte längre att stå för långt till vänster
eller höger om man vill ha läsare, påstår
Samer.
Sant politiska partier är en bristvara
i Libanon. I princip för alla partier någon av Libanons
19 muslimska eller kristna religiösa minoriteters talan, även
tidningarna. En av landets största dagstidningar, As-Safir,
klassas till exempel som liberalt socialistisk med i synnerhet shiamuslimska
läsare.
– Därför slår tidningen
upp stora artiklar när det händer något som berör
shiamuslimer, intervjuar deras religiösa ledare och skriver
utifrån läsarnas åsikter, säger Samer.
På al-Kifah-al-Arabi råder förbud
mot religiöst färgade artiklar.
– Vi vill inte ha något med religion
att göra, säger Samer och markerar det han sagt med att
ta en klunk kaffe och drar ett djupt halsbloss på sin cigg
trots att det är förmiddag under den muslimska fastemånaden
Ramadan.
Varje lördag hålls redaktionsmöte
där alla anställda deltar. Man överväger bland
annat reportageförslag från läsare. Tidningen kör
fortfarande hårt på panarabismen, men numera symboliserar
termen framförallt att innehållet berör hela arabvärlden.
– Två tredjedelar av innehållet
är panarabiska frågor, mindre än tio procent libanesiska,
säger Samer.
Tidningens cirka 90 sidor fylls framförallt
av reportage om den regionala politiska utvecklingen, speciellt
om den i Israel/Palestina och Irak.
– Våra artiklar om Irak och Palestina
är objektiva. Vi använder inga tillmälen när
vi skriver om USA och Israel. Det behövs inte, bilderna av
döda palestinska barn och civila i Irak gör ingen hemlighet
om vilken sida som har fel, säger Samer.
Sociala reportage, utrikesnyheter, analyser,
kultur och ekonomi har också sin givna platser i tidningen.
Al-Kifah-al-Arabi kom ut under hela det
libanesiska inbördeskriget (1975-1991). Under dessa år
var det si och så med objektiviteten, framförallt när
det gällde de israeliska belägringarna, invasionerna och
ockupationerna av Libanon.
– Det går inte att skriva objektivt
om Israel samtidigt som dess armé bombar staden du bor i,
säger Samer.
Tjugo procent av tidningens intäkter
kommer från lösnummerförsäljning, femtio procent
från prenumerationer och resterande från annonsörer.
Fram tills för några månader sedan var al-Kifah-al-Arabi
en dagstidning, numera är det en veckotidning. Delvis för
att antalet läsare av dagstidningar har minskat lavinartat.
– Det finns 12-13 dagstidningar i Libanon,
samtidigt har det totala antalet tidningsannonsörer minskat
med hälften på fem år, suckar Samer.
Han berättar att det var omöjligt
för tidningen att konkurrera med dagstidningar vars ägare
är stenrika och inte behöver bry sig om hur många
exemplar de säljer.
– Tidningen al-Mustaqbal ägs till
exempel av vår premiärminister, dollarmiljardären
Rafik Harriri. Vår budget tillät oss inte konkurrera
som dagstidning på ett framgångsrikt sätt, nu satsar
vi på att vara landets största och bästa veckotidning,
säger Samer.
Som dagstidning hade tidningen 110 anställda,
nu håller man på att skära ned personalen till
25-30 personer.
– Fortsättningsvis kommer vi framförallt
att arbeta med frilansjournalister som är baserade på
olika platser i världen, säger Samer.
al-Kifah-al-Arabi ges ut i 25000 exemplar
varje vecka, varav 5000 säljs i Libanon, resten i Syrien, Libyen
och Egypten. Inom kort kommer den att ges ut i Saudiarabien och
Förenade Arabemiraten. Man har även försökt
ge ut tidningen i Irak.
– Men det fungerade inte. Är man inte
för den amerikanska ockupationen är det svårt att
lyckas i Irak, säger Samer.
Den regionala spridningen innebär att
man tillämpar självcensur.
– I Libanon kan man skriva kritiskt om
allt, men i vissa länder måste man vara försiktig.
Det är till exempel förbjudet att kritisera Syriens president,
men man kan kritisera allt annat i Syrien – det vill säga ingenting.
Vi kan inte riskera att en hel upplaga konfiskeras eller att vi
blir bannlysta i landet. Vi vet var gränsen går, men
försöker hela tiden vidga den, avslutar Samer.