På lördag håller
medlemsföreningen Vägval Vänster (VVV) Riksting i
stockholmsförorten Årsta. Exakt vad ett riksting egentligen
är kommer vi inte att veta förrän sammanträffandet
har ägt rum. Klart är dock att föreningen bildats
av vänsterpartiets utdefinierade högerflygel vilken, på
ett generöst sätt, öppnat ett debattforum på
nätet för att erbjuda den takhöjd som alltsedan vänsterpartiets
kongress 2004 tycks ha rasat samman.
Genom sin hemsida försöker VVV
erbjuda det samlande forum som även ETC, Ordfront, Arbetaren
eller Arena på olika sätt velat skapa de senaste åren.
Ansatsen är heller inte olik Attacs, och hemsidans länksamling
erbjuder en sympatisk skara man kan klicka sig vidare till.
För socialister utanför vänsterpartiets
hårda kärna är initiativet friskt och positivt:
äntligen något som skulle kunna lyssna till och synliggöra
det stora politiska engagemang som finns utanför det partipolitiska
etablissemanget och som inte har kunnat kanaliseras genom det forna
kommunistpartiet.
Obegripligt, eller kanske inte, kan det
dock tyckas att vänsterpartiet låtit chansen att samla
en bred feministisk, grön och frihetlig vänster bland
sina väljare gå dem förbi.
För om den frihetliga vänstern,
syndikalister och andra, tillsammans med missnöjda vänstersossar
hittintills lagt sina motvilliga röster på vänsterpartiet,
tycks partiledningens agerande visavi VVV-falangen signalera att
man inte längre behöver göra sig det besväret.
Kanske mer obegripligt också eftersom
det bland väljarna bakom den bräckliga rödgröna
samarbetsfasaden finns ett genuint stöd för en stabil
offentlig sektor som inte visar sig i den förda politiken.
Men frågan är komplex. Begreppet
frihetlig socialism jämställs felaktigt på sina
håll med att rösta högerut i riksdagen och den ömsesidiga
respekt som kan möjliggöra något annat än en
hemsida – till exempel för feministdiskussionerna – lyser på
sina håll med sin frånvaro.
Trycket på VVV att bilda ett nytt
parti är tämligen hårt. Ändå är
det över ett år kvar till nästa val.
Och den stora frågan för VVV,
förutom om grundarna är beredda att lämna moderpartiet,
är egentligen hur öppet, tolerant och modernt ett sådant
parti skulle kunna bli.
Är man beredd att lämna gamla
strukturer och hierarkier, renlärighet och partibok? Hitta
nya former för de demokratiska processerna samt attrahera de
stora grupper som aldrig hittat sin väg in i vare sig partier
eller fackliga organisationer?
Hur vågade slutsatser törs församlingen
dra av det faktum att kvinnor i samtliga partier och fackliga organisationer
inom arbetarrörelsen markerat att de fått bristande stöd
och utrymme för sin specifika problematik?
Kan VVV utgöra en brygga mellan den
gamla och nya tiden där solidariteten inom arbetarrörelsen
räcker över köns-, etniska och territoriella gränser?
Allt återstår att se. VVV kommer
att utgöras av den församlade skaran och risken att sättningen
är den klassiska i sammanhanget – härfödda heterosexuella
män över 40 – är överhängande.
Att vänsterpartiet valt att inte delta
i den paneldebatt som syftade till att återspegla den nya
borgerliga frejdigheten reflekterar mest tillbaka på dem själva.
Klart är dock att rikstinget blir en
viktig station inför formationerna av nya grupper och partier
på vänsterkanten inför nästa års val
med rafflande toleranstest på teman som kön, klass, etnicitet
och EU.
Innan man kan komma vidare om feministparti
måste den här stationen passeras. Vänstern rymmer
inte hur många partier som helst.
För mer information se: www.vagvalvanster.se