Bidragsfusk har blivit ordet på
allas läppar. Inte minst efter teveprogrammet Uppdrag Gransknings
serie om hur lätt det går att lura systemet för
den som så vill.
Finansminister Per Nuder aviserade under
socialdemokraternas kommunkonferens i helgen skärpta insatser
mot just bidragsfusk. Regeringen har sedan i höstas utrett
bristen på kontroll av bidrag och resultatet blir en lagändring
som träder i kraft den 1 juli och som gör det lättare
för kommunernas socialtjänster att kontrollera om socialbidragstagare
samtidigt får ersättning från a-kassa, Centrala
studiestödsnämnden, CSN, eller Försäkringskassan.
Men hur utbrett är då fusket?
Ingen vet, är en uppgift som förekommer. Det handlar om
miljarder, är en annan.
Men en siffra som faktiskt framkommit genom
ett konkret underlag är att mellan 2002 och 2003 (en första
samordning mellan försäkringskassorna, a-kassorna och
CSN genomfördes redan 2002) uppgick beloppet på dubbla
utbetalningar från olika bidragsenheter till 60 miljoner kronor.
Vilket visserligen är mycket pengar – men hur mycket är
det egentligen, jämfört till exempel med den enskilda
bonusen till Skandiadirektören Ulf Spång, som efter stor
skandal och mycket uppmärksamhet skars ner till den nätta
summan av 90 miljoner kronor? Vilket i sin tur är kaffepengar
i jämförelse med ABB-direktörerna Percy Barnevik
och Göran Lindahl som tillsammans fick ett avtal som gav fallskärmar
värda 1,4 miljarder – utan att det ens handlade om något
fusk.
Oavsett om de små människornas
bidragsfusk handlar om mycket eller lite pengar är det inte
fel med ett visst mått av kontroll. Det är inte särskilt
upprörande i sig.
Upprörande är däremot när
trygghetssystem urholkas och den som är i behov av dem misstänkliggörs
eller utsätts för tvångsåtgärder som
i vissa fall kan vara rena disciplinstraff. Detta i kombination
med att arbetsplatser med enbart åtgärdsplacerade arbetare
inte har rätt till skyddsombud har visat sig förvandlas
till en ren dödsfälla (se reportage sid 8-11).
Samtidigt som den svenska fackföreningsrörelsen
agerar resolut och kompromisslöst för att kräva kollektivavtal
för alla arbetare som jobbar för utländska företag
i Sverige, bland annat i den uppmärksammade Waxholmsstriden,
lämnar den arbetsmiljö- och lönefrågan för
de som slussas runt i olika åtgärdspaket därhän.
Att inte LO visar samma kompromisslöshet här är beklämmande.
Om situationen för arbetslösa
och de som placerats i åtgärder väcker förhållandevis
lite debatt så är diskussionerna kring de långtidssjukskrivna
desto fler. Efter den kraftiga uppgång av ohälsotalen
vi sett de senaste fem åren duggar ifrågasättanden
av de sjukskrivna och även av deras läkare tätt.
Debatten lägger alltför ofta fokus
på fusk och smitning, som visserligen existerar men som inte
alls är den stora boven i dramat. En intressantare fråga
är varför människor flyr arbetslivet i sjukdom i
takt med att arbetslivet ”effektiviseras” och ”flexibiliseras”.
När det blir allt svårare att få ut arbetsskadeförsäkring,
sjukförsäkring, socialbidrag och andra trygghetsgaranter
– då är det inte minst politiker och myndigheter som
ska ställas till svars för fusket.
Gunnar Aronsson, professor vid Arbetslivsinstitutet,
brukar hävda att ett större problem än sjukskrivningarna
är alla de människor som går till jobbet trots att
de är sjuka. Det har han helt rätt i!