Diskussionen om Åke Green
och hetslagstiftningens utformning fortsätter i och med hovrättens
friande dom förra veckan. Daniel Lundgren argumenterar i Arbetaren
nr 6/2005 för att hetslagstiftningen ska omformuleras så
att den endast omfattar direkta uppmaningar till våld mot
vissa grupper. Utan att påstå att dagens något
luddiga lag är perfekt menar jag ändå att det är
betydligt svårare att dra en sådan gräns än
vad Lundgren tycks tro. Att säga ”döda alla judar”
blir med Lundgrens synsätt olagligt, men att i grova ordalag
prata om judar och hänvisa till Förintelsen blir kanske
inte det, även om hotet går att läsa mellan raderna.
Hur lagen än är formulerad blir det sålunda gränsdragningssvårigheter.
Syftet med lagen om hets mot folkgrupp är
att kunna hindra spridning av hot och hatpropaganda mot grupper
som traditionellt har varit utsatta för övergrepp. Begreppet
”uttrycka missaktning” infördes redan 1970 för
att uppfylla FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering.
Det är inte, som Lundgren påstår, att uppfatta
som ett åsiktsförbud. Alla former av nedsättande
och missaktande uttalanden omfattas inte – endast om de är
mycket grova, eller om de, som regeringen skriver i sin proposition,
”överskrider gränserna för en saklig och vederhäftig
diskussion”.
När Lundgren vidare menar att även
bibelstudier skulle kunna anses utgöra hets om Green fälls
måste han ha missförstått lagens mening. Det är
exempelvis inte nödvändigtvis otillåtet att citera
eller diskutera Mein Kampf, men det kan vara det. Varje uttalande
måste bedömas efter syfte och sammanhang.
Så till hovrättens friande dom.
Än är sista ordet inte sagt – det blir troligtvis en uppföljning
i HD – men hovrättens dom är så pass förvånande
och upprörande att den förtjänar att diskuteras.
Om hovrätten menat att Greens uttalanden inte varit så
formulerade att de rymdes inom hetslagstiftningen vore det en sak.
Hovrätten skriver dock tydligt att utrymmet för hets måste
vara större i en predikosituation än i andra sammanhang,
och att ”rätten till en bibeltrogen förkunnelse”
ger Green möjlighet att predika så länge han ”anknyter
till Bibelns budskap”.
Det som har skett är alltså att
vi har fått en dom som ger vissa religiösa utövare
en särställning i samhället. Att hänvisningar
till Bibeln ska kunna utgöra hets mot folkgrupp borde vara
naturligt i ett anständigt, sekulärt samhälle. Detta
får stöd både av Justitiekanslern, som menar att
bibelcitat kan utgöra hets mot folkgrupp om de lyfts fram och
åberopas på ett nedvärderande sätt, och av
regeringen som i propositionen som föreslog att sexuell läggning
skulle införas i hetslagstiftningen skriver att det inte bör
vara tillåtet att ”utifrån religiösa texter
hota eller uttrycka missaktning mot homosexuella som grupp”.
Intressant är också att jämföra
hovrättens dom med tidigare rättsfall. De fall från
HD som finns på området visar att betydligt mildare
förseelser klassats som hets i andra sammanhang. Den fällande
domen angående Ahmed Ramis antisemitiska uttalanden i Radio
Islam är också av intresse, även om detta aldrig
kom upp i HD. Inte på något sätt kan Ramis uttalanden
anses grövre än pastor Greens. En naturlig fråga
blir då om Rami hade friats om uttalandena gjorts i en moské.
Eller gäller den särställning Green fått endast
kristendomen och Bibeln? Och vad gäller egentligen för
att det ska bli tal om religionsfrihet överhuvudtaget? Får
en nazistisk kyrka sprida antisemitiska budskap med hänvisning
till sina ”religiösa” texter?
Hur man än vrider och vänder
på saken hamnar hovrätten i en rävsax. Domen kan
inte ses som annat än ett hån mot det sekulära samhället