Han slapp åtal men fick
ge myglet ett ansikte. Ännu ett, vill säga. Egentligen
är den socialdemokratiske riksdagsledamoten Ola Rask bara ett
av en lång rad exempel på hur det ekonomiska förnuftet
gjort stora framsteg under ett antal decennier. För han agerade
helt i enlighet med alla rationella principer om nyttomaximering:
han hade dubbla löner – dels som vd för fackets kursgård
Rönneberga, dels som riksdagsledamot. Han lyckades få
milersättning, trots att han haft tjänstebil. Dessutom
lyckades han fixa en lyxrenoverad lägenhet åt sin son
i en av kursgårdens tjänstebostäder. Det är
ju lite känsligt med sådan nyttomaximering när man
samtidigt företräder arbetarrörelsen. Och att affärerna
skulle slås upp stort hade han förmodligen inte räknat
med. Men han slapp åtal. Ola Rask är, kan man nog säga,
ett utomordentligt välanpassat exemplar av homo economicus
– den ekonomiska människan.
Aina Erlander har berättat hur hennes
make, Tage, efter sin tid som statsminister noga lämnade tillbaka
varenda blyertspenna med texten ”tillhör statsverket”
på. Det var länge sedan. I dag är rubriker om roffande
Skandiadirektörer och myglande fackpampar vardagsmat. Förmodligen
finns det också fog för misstanken att girigheten i toppen
sipprar nedåt i samhällspyramiden och gödslar en
kultur av bidragsbedrägerier, svarta lägenhetsaffärer
och skattefusk. I Skatteverkets senaste undersökning av allmänhetens
inställning till skattefusk svarar 65 procent att fusket beror
på att personer i framträdande ställning bryter
mot samhällets normer. Tidigare har höga skatter ansetts
vara orsaken.
Denna trend innebär en moralisk risk,
”moral hazard”, för ett samhälle. I förlängningen
handlar det om samhällets upplösning, enligt de allra
svartaste profetiorna. Och kanske finns det en koppling mellan fusket
och de ekonomiska teorier som dominerar undervisningen på
handelshögskolorna.
I ett experiment utsatte man en grupp studenter
för ”fångarnas dilemma”. Det är ett klassiskt
problem där två fångar har att välja mellan
att var för sig erkänna ett brott eller neka, utan att
veta vad den andre gör. Dilemmat består i att om båda
erkänner får de tre års fängelse vardera,
om båda nekar får de bara två år. Men om
en nekar, och alltså ljuger för polisen, medan den andre
är duktig och erkänner får de fyra respektive ett
års fängelse. Kort sagt: ur ett strikt individualistiskt
perspektiv tjänar man på att erkänna, det framgår
om man gör ett schema över alternativen. Men ur ett kollektivt
perspektiv så skulle fångarna tillsammans avtjäna
mindre tid om de båda valde att neka. Dilemmat brukar användas
som illustration till en rad olika samhällsproblem: skattefusk,
miljögifter etc. Poängen är att experimentet – som
utfördes med pengar som insats – visade att det var en kategori
studenter som agerade mer egoistiskt än andra, och alltså
minskade den kollektiva nyttan: de som studerat ekonomi.
Historien finns att läsa i antologin
”A guide to what’s wrong with economics” (Anthem Press).
Det är ekonomiprofessor Charles K Wilber som berättar
den i ett kapitel om vilka värden som döljs i den ekonomiska
teorin. Det är en av flera texter som ska fungera som ett slags
motgift till indoktrineringen på ekonomiutbildningarna, hävdar
redaktören Edward Fullbrook, grundare av den nätbaserade
publikationen Post-Autistic Economics Review. Boken levererar motbilder
till den neoklassiska teori som gett nyliberalismen ovärderliga
argument alltsedan 1960-talet. Mot denna skola har en intellektuell
motståndsrörelse bildats, de så kallade post-autisterna,
som Arbetaren berättat om tidigare. I boken ifrågasätts
tanken på en ”naturlig nivå på arbetslösheten”,
BNP-begreppet, den ekonomiska politiken i Latinamerika med mera.
Fullbrook anser att ”vi lever i en
tid då dålig ekonomisk politik troligen dödar fler
människor och skapar mer lidande än arméernas vapen”.
Inte konstigt att han hoppas skapa debatt i klassrummen. Och, vem
vet, kanske ”den ekonomiska människan” får
konkurrens.