”För första gången i filmhistorien lägger vi fram riktlinjer som garanterar att stödet till svensk film fördelas någorlunda jämnt mellan män och kvinnor.” Leif Pagrotskys ord från invigningen av Göteborg Filmfestival för några veckor sedan låter kanske inte så anmärkningsvärda och fick heller ingen större uppmärksamhet. Men det han sa innebär faktiskt att filmstödet ska […]
”För första gången
i filmhistorien lägger vi fram riktlinjer som garanterar att
stödet till svensk film fördelas någorlunda jämnt
mellan män och kvinnor.”
Leif Pagrotskys ord från invigningen
av Göteborg Filmfestival för några veckor sedan
låter kanske inte så anmärkningsvärda och
fick heller ingen större uppmärksamhet. Men det han sa
innebär faktiskt att filmstödet ska styras av andra kriterier
än det luddiga begreppet kvalitet.
Det innebär också att filmkonsulenterna
måste göras medvetna om genus och jämställdhet
– insikter flera av dem saknar, visar genusvetaren Vanja Hermele
i sin intervjubok Hur svårt kan det vara? (se Arbetaren 3/2005).
Bristen på kunskap är nästan komisk; långfilmskonsulenterna
Marianne Ahrne och Per Nielsen lever i tron att konst och kvalitet
är objektiva begrepp när de i själva verket är
maskulint kodade.
??Genus- och jämställdhetskompetens
borde finnas som krav hos anställda i statliga och kommunala
verksamheter, särskilt där makt utövas. Filmkonsulenterna
har makt över hur pengar fördelas och över vilka
berättelser som visas.
Pagrotskys ord är vägledande inför
filmavtalet 2006 som förhandlas fram mellan staten och branschorganisationerna.
Hittills har en avsiktsförklaring gjorts som säger att
kvinnliga filmskapares villkor ska förbättras. Där
står även att ett nytt filmavtal ska genomsyras av ett
tydligt genusperspektiv. En vid tolkning av det betyder att även
innehållet på vita duken kan inbegripas.
efter sina granskningar av Filminstitutet
intresserar sig Vanja Hermele för argumentationskulturen i
organisationer som säger sig vara för jämställdhet
men där det ändå inte händer något. Hon
har tittat på makthavare som värjer sig mot jämställdhet
genom bortförklaringar. På Göteborg Filmfestival
presenterade hon en genusparlör med två olika grupper
av bortförklaringar.
Argument av typ 1 är döpt till
”Tack, men nej tack”. De går ut på att jämställdhet
är bra – men hos oss behövs den inte. Bättre att
starta på filmskolorna/i producentledet/varsomhelst, bara
vi slipper ta ansvar. En övertro på att yngre generationer
automatiskt innebär förändring är också
vanlig.
Argument av typ 2 kallar hon ”Hotet”.
Då argumenterar man, medvetet eller omedvetet, för att
jämställdhetsarbetet är lite överdrivet. Hoten
är att jämställdhet antagligen skulle leda till försämringar:
diskriminering av män och sämre film. Exempelvis finns
åsikten att kvinnor gör filmer om personliga upplevelser
utan allmängiltighet utom för möjligen andra kvinnor.
??Än så länge finns Vanja
Hermeles genusparlör bara som seminariepresentation. Jag hoppas
den får vidare spridning. Den skulle hjälpa frustrerade
jämställdhetsarbetare som inte förstår mekanismerna
bakom ”i princip-jämställdheten”.