Tar man del av den debatt som
förekommit på Uppdrag Gransknings hemsida, efter serien
om bidragsfusk som löpt de senaste veckorna, törs man
knappt föreställa sig vad de inlägg som inte publicerats
har haft för tonläge.
Hoppar man sedan över till presskommentarerna
följer de, på det stora hela, ett liknande mönster:
Öka kontrollen, dubbelkör registren, eller som Dagens
Nyheter formulerade sig: ”Inte jaga – bara flåsa”.
Det är den kanske mest liberala hållningen inom den borgerliga
pressen. Endast de få kvarvarande ”arbetartidningarna”
har en motsatt uppfattning: ”Uppdrag lynchning” summerar
Aftonbladet, mol allena vid sidan av Arbetarbladet och framstår
därmed som ett slags naiva extremister (Se också Rebecka
Bohlins ledare 6/2005).
Lyckligtvis är det Marianne Gillgrens
reportage om Försäkringskassans ”sanering av sjuktalen”
som rundar av serien. Där tornar en mer komplex bild fram av
verkligheten. En bild där försäkringstjänstemän
”jobbar på ackord för att sätta människor
i ekonomiskt trångmål”, som en chockad Per-Olof
Blixt, ombudsman, Bygg 6:an Väst, uttrycker det.
En bild i vilken vi möter Britt-Marie
Nakos, tillfrisknad cancerpatient, som pensionerats mot sin vilja
och inte bara förlorar tusenlappar och självkänsla
utan också berövas möjligheten att komma tillbaka
till arbetslivet i en takt som skulle passa henne.
En bild som visserligen friserar siffran
för antalet långtidssjukskrivna, men i en annan höjer
antalet förtidspensionerade med nästan samma antal. En
exercis som sänker den redan låga ersättningsnivån,
80 procent av max 24 000 kronor, till 64 procent. Tilläggas
ska att många av de långtidssjukskrivna är kvinnor
som inte når upp till det så kallade taket.
I exemplet Västa Götaland möter
vi Hasse Rasetorp, chef, Försäkringskassan Lidköping,
som visat förbluffande resultat i kampen mot långtidssjukskrivningar.
Först när Marianne Gillgren läser högt ur det
direktiv som utgått i distriktet klämmer han fram ett
erkännande. 700 kronor per sjukpensionär. Det är
vad försäkringstjänstemän får för
att peta ut en långtidssjukskriven från arbetslivet.
Sammanlagt visar det sig vara över 90 000 kronor som betalats
ut i bonus. Det hela håller på att utveckla sig till
ett politiskt skyttegravskrig där människor offras som
fotsoldater i tusental.
Där politiska direktiv tvingar sjukskrivna
bort från arbetsmarknaden, ökar på depressioner
hos deprimerade och ekonomisk stress hos utbrända. En bild
som borde få såväl socialdemokraterna som LO att
fundera över hur man bäst medverkar till att vara en del
av lösningen och inte problemet.
För socialdemokraterna handlar det
om att städa på den egna bakgården. Många
av de långtidssjukskrivna arbetar i den offentliga sektorn,
och ökningen av sjukpensionärer sammanfaller med socialdemokraternas
mål att halvera antalet långtidssjukskrivna till 2008.
För fackets del handlar det om att
tänka nytt. Långtidssjukskrivningarna är inte bara
ett kvitto på försämringar, nedskärningar och
usla arbetsgivare. Det är också ett resultat av ett tandlöst
fack som förlorat fokus på sina medlemmar till förmån
för deras pengar.
Rehabiliteringskassor och -anläggningar,
egna läkare, förmedling av jobb, sex timmars arbetsdag
och hjälp till omplaceringar borde bara vara några av
fackens huvuduppgifter idag.
Samhällsekonomiskt har dessutom alla
allt att vinna på detta. Inte minst hotade försäkringstjänstemän
som därmed vågar ställa upp med namn och bild i
teve, med samma mod som Britt Marie Nakos, Britt-Marie Karlsson
och Elenor Bengtsson gjorde i tisdagens Uppdrag granskning.