På söndag röstar
Spanien ja till EU:s förslag till konstitution – det första
av troligen tio EU-länder som får möjligheten att
rösta. Arbetaren har länge förespråkat en folkomröstning
även i Sverige. Det vore det bästa sättet att skapa
en bred och helt nödvändig debatt om EU-projektets framtid.
Till det kommer att riksdagen har mycket svagt mandat i EU-frågan
eftersom valrörelserna, även den senaste 2002, i mycket
liten utsträckning har handlat om unionen. Våra riksdagsledamöter
är helt enkelt inte representativa för väljarna i
EU-frågan.
I likhet med de flesta folkomröstningsförespråkare
säger vi också nej i själva sakfrågan – men
med lite andra argument än den övriga svenska nej-sidan.
Medan dessa främst kritiserar förslagets ökade överstatlighet
i form av mer makt till EU-parlamentet och ministerrådet samt
minskad nationell vetorätt, vilket antas leda till en superstat,
är detta ingen okomplicerad fråga för oss.
Den nationella demokratins räckvidd
minskar i takt med globaliseringen, och i princip är det därför
inget fel i att även demokratin blir mer övernationell.
Den europeiska vänstern vill snarare att överstatligheten
ökar mer än i förslaget – bland annat genom att avskaffa
det nationella vetot för vissa skattefrågor och socialpolitik
i syfte att motverka dumpning.
I vissa delar innebär förslaget
till konstitution förbättringar jämfört med
gällande fördrag. Att offentligheten i ministerrådet
ökar, att full sysselsättning för första gången
skrivs in som ett av EU:s mål, eller att medlemsländer
ges möjlighet att lämna unionen är alla framsteg.
Men konstitutionens vackra värderingar
– solidaritet, jämlikhet och jämställdhet etcetera
– måste ses mot bakgrund av den nyliberala inriktningen i
de ”hårda” frågorna. Där sätts prisstabiliteten
över sysselsättningsmålen, kapitalets och varornas
fria rörlighet får inte begränsas av sociala hänsyn,
och avregleringar – bland annat av tjänstesektorn – upphöjs
till ideologi. Till detta ska läggas unionens militaristiska
strävanden, mest tydligt i det bisarra kravet på att
”medlemsstaterna skall förbinda sig att gradvis förbättra
sin militära förmåga.”
Men det mesta av detta är inga nyheter.
Man kan därför argumentera för ett ja till konstitutionen
med argumentet att den åtminstone är något bättre
än nu gällande fördrag. Problemet med det resonemanget
är att en konstitution brukar ha lång livstid. Om den
går igenom läggs alltså en våt filt över
EU:s konstitutionella frågor i många år.
Ett nej i något viktigt land, däremot,
kommer att öppna debatten på nytt. Kanske blir rent av
Frankrike det landet senare i vår. Trots att ja-sidan vann
i socialistpartiets egen omröstning i november kan de senaste
veckornas massmobiliseringar till stöd för 35-timmarsveckan
spilla över på en regeringskritisk inställning även
i EU-frågan. Ett nej i Frankrike skulle få en helt annan
innebörd än ett nej i till exempel Sverige eller Storbritannien,
länder vars nej-sidor helst inte vill ha något EU.
Vårt första krav i en ny konstitutionsdebatt
blir då att fackföreningar får rätt att vidta
stridsåtgärder över nationsgränserna. EU har
redan fri rörlighet för varor och kapital och något
annat är därför absurt och direkt kränkande
mot arbetarrörelsen. Utan strejkrätt ingen konstitution!
I övrigt borde en ny konstitution inte
i första hand bli mer ”vänster” eller social,
utan snarare avideologiseras. Det nuvarande förslaget upprör
både vänstern och högern, och lösningen är
att den i största möjliga mån håller sig till
beslutsfattandets former, i stället för att slå
fast att EU:s fundament är en ”social marknadsekonomi”.
Om konstitutionen anger formen, bestäms innehållet av
de sedvanliga kraftmätningarna mellan arbete och kapital.
Och i den kampen måste vi självfallet
mobilisera för ett mer socialt Europa i en mer social värld.