2004 blev ett nytt rekordår för profiten. De 90 största svenska börsbolagen gjorde en samlad vinst på hisnande 305 miljarder kronor, enligt SVT:s Rapport. Bland annat låg Ericssons vinst på 28,4 miljarder – efter att på fyra år ha sparkat 56 000 anställda och så sent som i måndags sett sig nödda att sparka 463 till i Nynäshamn – och de tre största elproducenterna, Fortum, Vattenfall och Sydkraft gjorde en sammanlagd vinst på 27 miljarder – efter att ha lämnat tiotusentals hushåll utan el i veckor.
Det kan sättas i relation till att svenska staten i år räknar med utgifter på 738 miljarder. Sveriges internationella bistånd omfattar 22 miljarder, alltså långt mindre än en tiondel av de 90 företagens vinster. Statens största utgiftspost, ”Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp”, som omfattar sjukpenning, rehabilitering, förtidspensioner och mycket annat, kostar 129 miljarder. Det är – hör och häpna – mindre än vad aktieägarna i dessa bolag får tillbaka i år, främst i form av aktieutdelning. För mer än hälften av vinsterna, 165 av 305 miljarder, delas ut till aktieägarna.
Samtidigt visar en undersökning att de så hett omdiskuterade bonusprogrammen för företagens nyckelpersoner har växt kraftigt. Enligt Nordic Investor Services har de aktierelaterade incitamentsprogrammen, som det så fint heter, för de 30 företag vars aktier är mest omsatta på börsens A-lista, ökat från 3 miljarder kronor år 2002 till dagens 8 miljarder.
Ytterligare en jämförelse ur statsbudgeten: Sveriges utgifter för miljö- och naturvård ligger på exakt hälften, 4 miljarder, av vad cheferna i 30 företag har att vänta i bonuslöner.
Det går helt enkelt grymt bra för storföretagen och dess ägare. De privatekonomer som brukar intervjuas i teve säger att detta gynnar ”alla”, genom att utdelningarna också kommer de aktiefonder till del som så många – frivillig eller ofrivilligt – sparar i.
Men det är bara en liten del av sanningen. För i direkt relation till vinsterna står lönerna. Kampen om huruvida mervärdet ska gå till löner eller vinster är klasskamp i dess mest påtagliga form. Detta påverkas inte nämnvärt av att många löntagare också äger andelar i aktiefonder. För de allra flesta kommer inkomsten huvudsakligen från lön, och de hade gynnats betydligt mer av högre löner än högre aktieutdelning. Betänk att vinsterna i 90 företag 2004 hade motsvarat en lönehöjning på 6 300 kronor – i månaden! – för alla Sveriges 4 miljoner löntagare.
Vinsterna ligger på en extremt hög nivå även internationellt sett. Tidskriften The Economist skrev härom veckan att vinsternas andel av bruttonationalprodukten aldrig någonsin varit högre i de sju största ekonomierna, de så kallade G7-länderna. I USA har vinsterna ökat med 60 procent de senaste åren, medan lönerna bara ökat med 10 procent.
Framförallt beror detta på globaliseringen och särskilt Kinas och Indiens integration i världsekonomin, menar tidskriften. Det värsta är kanske inte de jobb som verkligen flyttas till låglöneländer, utan ”hotet om att företag kan producera utomlands hjälper till att sätta lock på lönerna”.
Medan rekordvinster tidigare brukade leda till höga lönekrav är det nu dödstyst från fackföreningsrörelsen. Enligt Medlingsinstitutets generaldirektör Anders Lindström är detta klokt.
– Det vore ingen framgång för löntagarna att pressa ned vinstandelen. Det är omöjligt att Sverige kan ha lägre avkastningskrav än andra länder, säger han till Dagens Industri.
Tyvärr har han i princip rätt. Så länge Sverige är en del av världskapitalismen kan inte vinstandelen pressas tillbaka enbart här.
Slutsats: Proletariatet har inget fosterland, utan måste organisera sig globalt för att återta frukterna av sitt arbete.
