Någonstans mellan ”värdelöst”
och ”fulkultur” placerar sig idén med feministparti,
enligt en av nöjesvärldens tusentals homosociala nöjesgossar
jag sällan läser. På en sida som tidigare hette
Aftonbladet Kvinna återfinns i dag Fredrik Virtanens Nöjesmatrix
i vilken minikjol eller naket krävs för att hamna mellan
variablerna ”Suveränt” och ”Finkultur”.
Av någon anledning är nöjesjournalistiken sportbilagornas
homosociala lillebror. Beröringsskräcken är påfallande.
I höstas lyckades den vassa begåvningen
Natalia Kazmierska avkodifiera bastusnacket på nöjessidorna
genom en folkbildande kulturartikel i Expressen, så att det
i alla fall blev begripligt vilka normer och regler som gäller
i denna slutna kasern. Det var som att gå på museum
med speakerröst på det egna språket i hörlurar.
I övrigt är Expressens nöjessidor inte mindre grabbiga,
och vill man läsa musikrecensioner som kvinnor signerat får
man plöja minst fyra Nils Hansson för att komma fram till
en Malena Rydell (Dagens Nyheter).
Detta är ett bra exempel på hur
den vite mannen blir norm, i det här fallet som både
läsare, konsument och skribent. För inte heter musiksidorna
XY, Aftonbladet Man eller Män om musik. Ofta ser det likadant
ut bland filmrecensionerna. Detta trots att ”gruppen”
kvinnor ofta beskrivs som samhällets kulturbärare. Märkligast
av allt är dock hur illa detta rimmar med det kommersiella
tänkande som genomsyrar kvällstidningarna i övrigt.
Idén låter påskina att det endast är den
vite mannen som sätter på skivor och väljer film.
i veckan är det sex år sedan
det ”enda” numret av tidningen Arbeterskan (nr 9/1999)
kom ut. Vi ville göra läsekretsen uppmärksam på
vår ambitiösa ansats att könsbalansera Arbetaren.
Detta genom att skoja med könsmärkta begrepp men också
genom en högst användbar formel där genusperspektiv
genomsyrar tidningen på flera plan; vad gällde redaktionens
sammansättning (personellt), medarbetarnas inflytande (strukturellt)
och tidningens innehåll (redaktionellt). Denna vecka fyller
således även Arbetarens XX-sidor sex år. En introduktion
som föregicks av en omfattande diskussion, för att sedan
omprövas vid varje födelsedag: att vinjetteras eller inte?
Att integrera i det övriga materialet eller sticka ut?
Samma diskussion finns inom politiken. Ska
genusperspektivet integreras (mainstreaming) eller föras i
egna partier och politikområden? Det var den frågan
Arbeterskan försökte besvara 1999. Svaret blev att vi
måste göra både och. Minst. Och så vitt jag
vet sitter vinjetten där uppe i det vänstra hörnet
och blickar ner över texterna — som en försäkring
inför bistrare tider och en kompensation för svunna.
Den dagliga ”Aftonbladet Kvinna”
startades 1996, lades ner 2001 och blev således fem år.