På många håll i världen far barn illa. Trots att barnen är vår framtid: för oss som bor i Sverige, där en ökande del av befolkningen är äldre, behövs barnen på sikt som arbetskraft för att försörja den åldrande befolkningen; för jordbrukarfamiljen i Asien där barnen blir en del av pensionssystemet, eller i Afrika för […]
På många håll i världen
far barn illa. Trots att barnen är vår framtid: för
oss som bor i Sverige, där en ökande del av befolkningen
är äldre, behövs barnen på sikt som arbetskraft
för att försörja den åldrande befolkningen;
för jordbrukarfamiljen i Asien där barnen blir en del
av pensionssystemet, eller i Afrika för att hjälpa de
många som insjuknar i aids. Det är inte så enkelt
att politisk demokrati leder till förbättringar för
barnen. I det svenska samhället far många barn illa,
vilket inte minst framgår av rapporterna om de apatiska flyktingbarnen.
I rapporter från Unicef, FN:s barnorgan,
kan man läsa att under de senaste tio åren har över
två miljoner barn dött i väpnade konflikter och
mer än tre gånger så många har skadats. 20
miljoner barn har fått fly från sina hem och över
en miljon har blivit av med sina föräldrar till följd
av konflikterna. Hiv/aids har gjort ytterligare 13 miljoner barn
föräldralösa.
Konflikter och katastrofer drabbar alltid
barn och kvinnor hårdare än män.
Bush har utlovat demokrati i Irak, men kommer
det verkligen att hjälpa barnen? Bush har lovat demokrati tidigare.
Ett näraliggande exempel är Afghanistan. Landet är
ett av världens absolut fattigaste. Enligt FN är Afghanistans
ekonomi en av de som ökar snabbast just nu, i procent mätt.
Men det betyder inte mycket eftersom Afghanistan börjar på
en extremt låg nivå.
En viktig del av den afghanska ekonomin
är opiumhandeln. Den har ökat sedan västvärlden
gick in och avsatte talibanerna. Andra mått på fattigdom
än BNP, bruttonationalprodukten, är mer intressanta.
Spädbarnsdödligheten i Afghanistan
är 165 promille (i Sverige är den 5). Det betyder att
165 spädbarn av 1 000 födda dör innan de fyllt ett
år. Det är många – det är en högre spädbarnsdödlighet
än Sverige hade vid förra sekelskiftet och den är
högre än för många andra länder. I Irak
är spädbarnsdödligheten 102 promille och i Sudan,
som också är ett krisdrabbat och fattigt land, ligger
den på 60. I Afghanistan har visserligen spädbarnsdödligheten
sänkts från 245 promille mellan 1960 och 2003, men det
är inte troligt att de senaste ”fria valen” skulle
ha bidragit till detta. Även i Sudan har spädbarnsdödligheten
sjunkit från 123 promille år 1960.
Endast 13 procent av Afghanistans befolkning
har tillgång till förbättrat dricksvatten. I Sudan
ser situationen bättre ut. Där har 69 procent tillgång
till förbättrat vatten.
En annan indikator på fattigdom är
hur många barn som föds. Och det föds fler barn
i Afghanistan än på många andra håll. Medelantalet
födda barn som en kvinna får under sin reproduktiva period
är 6,8 barn i Afghanistan och 4,1 i Sudan. I Sverige ligger
siffran under två barn. Fertilitetsnedgång och sjunkande
spädbarnsdödlighet har ofta kopplats till kvinnors läskunnighet.
Att kvinnor med ökad läskunnighet har kunnat ta till sig
information om preventivmedel och mikrohygien visar ekonomen Amartya
Sens studier av Indien. Inte heller här tycks vi kunna hoppas
på en snabb förändring. Andelen läskunniga
är dessutom låg i Afghanistan. Där kan 51 procent
av männen och 21 procent av kvinnorna läsa. I Sudan är
andelen läskunniga högre: 69 procent av männen och
46 procent av kvinnorna kan läsa.
När det nu återigen snöar
utanför våra fönster, låt oss då komma
ihåg Afghanistan. Där har vintern varit extremt hård.
Barn dör på grund av väderförhållandena.
Kikhosta och mässling är dödliga hot och vaccinationerna
har svårt att nå fram. Och när Bush nu sjunger
demokratins lov i Irak ska vi komma ihåg att fria val knappast
kommer att hjälpa barnen. Det behövs fred, en bättre
ekonomi och att man aktivt satsar på att ta hand om alla barn!
Det sista har vi inte ens lyckats med i
Sverige.