Att lönespridningen ökar
förklaras främst av att personer som redan tidigare var
högt avlönade har fått större löneökningar
än andra.
Så skriver LO i den rapport om lönespridning
som presenterades i förra veckan.
Det är en märkligt vag formulering
om en alarmerande utveckling. Lönespridning, eller löneskillnader
som det hette på 1970-talet då de också var som
minst, är ju också ett kvitto på fackföreningsrörelsens
(minskade) stridbarhet under samma period. Vad som är intressant,
eller tråkigt, i rapporten är att löneskillnaderna
har ökat genom både hög- och lågkonjunktur.
Ökat när arbetslösheten ökat, men också
när den minskat.
Intressant är också att rapporten
väljer att inte förhålla sig till att den individuella
lönesättningen ökat i samma takt som löneskillnaderna.
Och det måste ju ändå vara en av de främsta
anledningarna.
Det är inga nyheter precis, vi har
alla kunnat följa exempelvis kommunalarnas dåliga löneutveckling,
medan andra grupper och individer håller tyst om innehållet
i det egna lönekuvertet.
Att offentliggöra lönespridningen
på en arbetsplats är i dag i det närmaste revolutionärt,
vilket tydligt visar vilket godtyckligt maktmedel den individualiserade
löneprocessen är för arbetsgivaren.
Privatiseringen inom en rad sektorer bör
också ha påverkat, inte bara löneskillnaderna,
utan också transparensen i själva avtalsrörelsen.
Denna fråga har sått split mellan
arbetare och tjänstemän (som ju också är arbetare)
men också mellan deras förbund. Och det är också
där löneskillnaderna ökar som mest; mellan arbetare
och tjänstemän. Det finns flera parametrar, som mellan
kvinnor och män, eller offentlig- och privatanställda,
enligt LO-rapporten.
Det är ingen vidare utveckling. För
el- och hyreskostnaderna stiger lika mycket för fattig som
rik, medan maxtaxan på dagis främst gynnar de bättre
beställda. Och kärnfamiljerna, i vars privatekonomi en
taskig kvinnolön kompletterats med en hyfsad manslön,
minskar i antal. Vilket då leder fram till det välkända
faktum att klasskillnaderna har ökat sedan 1980-talet. Trots
röd-gröna samarbetspartier bredvid socialdemokratisk regering
under merparten av åren.
Och inte ser årets avtalsrörelse
ut att bjuda på några omfattande förändringar
i rätt riktning. När Kommunal nu går ut för
att höja sina löner är det med måttliga kravet
650 kronor i månaden. Lägstalönen vill man visserligen
peta upp från ringa 14 000 till 15 000 kronor, men till saken
hör att de som arbetar på dessa lönenivåer
ofta är samma personer (kvinnor) som nekas heltid eller till
och med fast anställning.
En pikant detalj är att verkställande
direktörer och höga chefer utelämnats i rapporten,
men förra veckan kunde Dagens Arbete visa hur antalet industriarbetare
som ryms i en vd-lön ökat från 26 till 28 på
två år. Omräknat till löner för personliga
assistenter som arbetar timmar torde det vara betydligt fler?
Den enda strimman av goda nyheter är
att antalet kvinnor ökar bland tjänstemännen varför
några kvinnor därför har fått ta del av de
ökade löneskillnaderna. Men även i detta fall återfinns
en skillnad i kön där kvinnorna drar ett kortare strå
än männen inom samma fält. Där är arbetsgivaren
inte sällan ett landsting.
Dessa slutsatser leder osvikligt tillbaka
till arbetarrörelsens identitetskris: Bristen på solidaritet.
Solidaritet över köns-, klass- och förbundsgränser,
etnicitets- och nationella gränser. Mer solidaritet och mindre
lojalitet. Det är enkelt och ändå verkar det så
svårt. Kan det möjligen hänga ihop med den ökade
lönespridningen, LO?