Det är nu ställt bortom allt
rimligt tvivel att GM självt var vinnaren i den ”tävling”
som koncernledningen iscensatte mellan Opel och Saab. Det var förvisso
väntat.
Enligt Expressen har GM-ledningen rent av
erkänt detta. Kravet var ju att kunna tillverka
300 000 bilar per år, vilket Trollhättefabriken
är för liten för. Att bygga ut den hade varit ekonomiskt
oförsvarligt när koncernen har en sprillans ny fabrik
i Rüsselsheim.
Tävlingens verkliga syfte, att sänka
lönerna och genomföra nedskärningar, förverkligades
däremot. Förlorarna finns alltså i både Trollhättan
och Rüsselsheim. I Trollhättan sägs fabrikens existens
vara tryggad till 2010. Detta trots att det är höljt i
dunkel vad som ska tillverkas där efter 2007. Det spekuleras
i att runt 70 000 cabrioleter ska tillverkas i Trollhättan,
men även det är ett kraftigt bortfall i förhållande
till dagens 110 000 bilar. Samtidigt vittnar Saabarbetarna om hur
tempot och pressen har höjts de senaste månaderna, och
klubbens löfte om övergång till treskift vid behov
verkar kvarstå. Trots oklarheterna kommer regeringen nu att
lösa ut stödpaketet på 10 miljarder kronor i infrastruktursatsningar
till regionen, till GM:s jubel.
Det tyska metallfackets uppgörelse
med GM är, å sin sida, inget mindre än en facklig
katastrof. Det nya avtalet innebär en direkt lönesänkning
på nästan fem procent på årsbasis, genom
att den särskilda jullönen sänks från 130 till
70 procent av en månadslön. Dessutom fryses månadslönen
under 2004-2005, och ska därefter öka en procentenhet
mindre än i övriga metallsektorn fram till 2010. Arbetstiderna
blir flexiblare – mellan 30 och 40 timmar i veckan – vilket leder
till ökad stress och minskad övertidsersättning.
Dessutom släpps visstidsanställda och bemanningsföretag
in på fabrikerna utan begränsning.
I Tyskland jublar den konservativa högern.
CDU:s partiledare Angela Merkel kallar Opel-uppgörelsen för
”en modell för Tyskland”.
I oktober kom ännu ett chockbesked
från GM-ledningen: antalet anställda på GM i Europa
skulle minska med 12 000. Att beslutet offentliggjordes mitt under
den upplevda dödskampen mellan två fabriker var förstås
ett cyniskt försök att lägga sordin på protester.
Ändå flammande ett motstånd
upp. På Opelfabriken i Bochum lades arbetet ned i en spontan
strejk, och pressade underifrån utlyste Europafacket en tvåtimmarsstrejk
i alla GM-fabriker. Det var helt rätt medicin, men i alldeles
för liten dos. Bochumarbetarnas vädjan om fortsatt strejk
klingade ohörd.
Den internationella solidariteten var inte
mycket värd när det gällde. Att tyska konservativa
jublar åt utgången är begriplig – men varför
jublar metallfacken i både Tyskland och Sverige? De lovade
varandra att inte bidra till social dumpning, men har både
svikit och svikits.
Bland de 3 600 som nu håller på
att sägas upp i Bochum fanns många av de aktivister som
drev konflikten. En av dem var lagerarbetaren Jürgen Rosenthal.
För 60 000 euro slutar han nu efter 15 år på Opel.
”Kampberedskapen var borta. I den atmosfären ville jag
inte stanna kvar”, säger han till tyska Tageszeitung.
Så stavas ett nederlag. Kalla det
inte för något annat.