Två av debattörerna, riksdagsledamoten Gudrun Schyman och Anna-Klara Bratt, ledarkrönikör på Arbetaren, var klart positiva till ett feministparti och var inte heller främmande för att ett sådant skulle kunna gå över partigränserna, åtminstone inte i teorin. Gudrun Schyman talade om att det är tid att införa en ny dimension i politiken och Anna-Klara Bratt menade […]
Två av debattörerna, riksdagsledamoten
Gudrun Schyman och Anna-Klara Bratt, ledarkrönikör på
Arbetaren, var klart positiva till ett feministparti och var inte
heller främmande för att ett sådant skulle kunna
gå över partigränserna, åtminstone inte i
teorin. Gudrun Schyman talade om att det är tid att införa
en ny dimension i politiken och Anna-Klara Bratt menade att det
finns vissa frågor som de flesta feminister, oavsett partifärg,
skulle kunna skriva under på. Men både Schyman och Bratt
verkade ändå i praktiken vilja se ett feministparti ganska
likt vänsterpartiet. Bratt pekade bland annat på att
ett feministpartis väljarbas till stor del sannolikt skulle
bestå av människor i låglöneyrken och hänvisade
till att Kommunals medlemmar har svikits av de politiska partierna.
Johanna Möllerström, moderat kommunpolitiker,
och sociologen Diana Mulinari, var däremot tveksamma till ett
feministparti. Medan Möllerström menade att ett feministparti
skulle låsa fast de feministiska frågorna i en vänsterpolitik
menade Mulinari att ett parti med endast feminism som ideologi skulle
falla i fällan att hävda att kvinnor genomgående
har gemensamma intressen. Ett feministparti som inte också
är antirasistiskt och socialistiskt skulle aldrig få
hennes röst.
Medan Möllerström klart skiljde
ut sig från de andra debattörerna genom att till exempel
framhålla att skattesänkningar är en bra feministisk
strategi, var det svårare att tolka hur stora skillnaderna
i synen på ett feministparti mellan Schyman, Bratt och Mulinari
var i praktiken.
Å ena sidan verkade Schyman och Bratt
när de beskrev ett eventuellt framtida parti tala om ett feministparti
som också har antirasism och socialism som grund, å
andra sidan var det bara Mulinari som ställde det som absolut
krav. Medan Schyman och Bratt lekte med tanken på den genomslagskraft
ett bredare feministparti skulle kunna få, var det Mulinari
som påminde om att kvinnors livsvillkor skiljer sig åt
beroende på klass och etnicitet.