Dagen innan den italienska journalisten
Giuliana Sgrena släpptes fri av sina kidnappare bara för
att köra rakt i famnen på ockupationstrupperna och med
nöd och näppe undgå döden publicerade hennes
tidning Il Manifesto en intervju med en amerikansk marinkårssoldat.
Han är sjuk. Han har bokstavligen blivit sjuk av sitt eget
dödande.
Efter att en irakisk man alldeles utom sig
vrålat ”Varför dödade du min bror?” till
soldat Jimmy Massey gick han in i en vägg. Stum och orörlig
försjönk han i apati. Hans överordnade svarade som
brukligt: de proppade honom full med starka psykofarmaka och försökte
få ut honom på slagfältet igen.
Det här är kärnan i hans
berättelse.
”Nära min bas i södra Bagdad
attackerade hela vår pluton en grupp civila som höll
en fredlig demonstration. Varför? Därför att vi hörde
gevärsskott. Det var ett blodbad. Den här förevändningen
om att de sysslade med ?terroristhandlingar? fungerade inte för
mig. Det var bara vad vår militära underrättelsetjänst
ville få oss att tro. Vi dödade mer än 30 människor.
Det var första gången jag tvingades inse det fasansfulla
faktum att mina händer var nedsölade med blodet från
civila.”
En i en okänd rad av anonyma massakrer.
Låt oss tala klarspråk. Denna
ockupation syftar inte till demokrati, inte till fred, inte till
befrielse av det irakiska folket. Det är en ockupation för
kontrollen av några av världens största oljetillgångar.
Det är en ockupation för att den amerikanska militarismen
ska kunna injicera världsekonomin med nya doser av efterfrågan.
Mot denna massakermaskin har irakierna från
första början gjort motstånd. De försöker
driva tillbaka den med de metoder som står dem till buds:
som i staden Ramadi under veckan, där motståndsmän
med handeldvapen hållit stånd i timmar mot amerikanska
trupper. Eller som häromveckan, när en enkel missil avfyrad
från marken sänkte ett brittiskt Herculesplan med tio
soldater.
Men dessvärre är inte USA ensamt
om att värdera irakiska liv till ingenting. De senaste veckorna
har också högar av vanställda lik – halshuggna män,
kvinnor och barn – påträffats på flera platser
i landet. De har fallit offer inte för amerikaner, utan för
mördare som uppträder som motståndsmän.
Det är något helt annat än
det som pågår i Ramadi, eller det som hände med
Herculesplanet. Det är en sak att döda de soldater som
massakrerar civila, en helt annan att själv massakrera samma
civila. Endast liberaler och stalinister har en så grumlig
syn att de missar skillnaden: de förra fördömer allt
motstånd som terror, de senare säger ”stöd
allt motstånd” och drar ingen linje mot terror.
De perversa motståndsgruppernas massakrer
på civila syftar till att provocera fram ett inbördeskrig.
Mot detta står irakiernas mest fundamentala intresse, som
gäller oavsett religiös tillhörighet: intresset av
att leva. Intresset av att inte få sitt liv förkortat.
På förra veckans Radar publicerades
ett brev från Hassan Juma’a Awad, generalsekreterare för
Iraks södra oljefackförening. Han hymlade inte med vilket
intresse han företrädde: det proletära intresset
av liv, av arbete, av frihet. Det ledde honom först och främst
till motstånd mot ockupationen, men därnäst också
till motstånd mot alla försök att ställa shiiter
mot sunniter.
När vi demonstrerar på lördag
och söndag, två år efter ockupationen, är
detta det vi solidariserar oss med.