Chick Habit säger att de gillar att
överdriva det som är gulligt och tjejigt för att
det blir en skön kontrast till deras Stooges-mangel och punkiga
influenser. Eller rättare, det här bandet handlar om att
våga gå hela vägen ut. Tycker man, som Chick Habit,
om japansk plastkultur och New York Dolls – då visar man det.
Det betyder inte bara att se galen ut, spela hårt eller sjunga
ljust. Det handlar, precis som för inspirationskällorna,
om att bryta normer och förutfattade meningar.
– Bara namnet Chick Habit säger en
hel del tycker jag, att vi är fem tjejer som har tagit ett
sådant namn är ett bra exempel på en slags lek
med förutfattade meningar. Vi har nämligen märkt
att folk har svårt att placera oss. Det tycker vi om. Det
är det som är meningen. Vi har en tanke bakom varje låt,
en underliggande mening, säger bandets sångare, gitarrist
och låtskrivare Milène Larsson när vi ses i en
hotellobby i Stockholm. De som jobbar på hotellet är
lite sura: de vill att vi ska betala för att fotografera här.
Det är när vi tar hissbilderna
som man förstår vem det är som bestämmer i
bandet. Milène Larsson regisserar, men utan att ge instruktioner,
det bara blir så att hon hamnar i mitten, eller längst
fram, eller är den som verkar ha mest att berätta.
Från början var Chick Habit sjutton
kompisar som ville spela lite rockabilly, på skoj. Efterhand
droppade folk av; kvar blev Milène Larsson (sång/gitarr)
Halina Larsson (gitarr), Anna Arvidsson (synt), Dorotea Öster
(bas) och Lisa Borgnäs (trummor). Rockabillytemat skrotades,
i stället för amerikansk gubbrock blev det Tokyotrash.
Och efter ungefär 30 klubbspelningar släpptes i november
singeln ”Bullshit Radio” som spelades rätt mycket
på radion. I veckan kommer debutalbumet More more more more!.
På skivan finns ”Dollface”,
som är precis så motsägelsefull som Chick Habit
vill vara. Plastig ljus sång och hårt malande.
– Som ballad hade ”Dollface” blivit
ytterligare en ytlig poplåt men när den blir en hårdpunklåt
i stället, fattar man vad den handlar om. Det är vad vi
menar när vi säger att kontrasterna är vår
kärna. Det är vårt sätt att få fram det
vi vill utan att trycka ner något slags budskap i halsen på
folk, säger Dorotea Öster och får medhåll
av Lisa Borgnäs och Milène Larsson.
– För mig handlar vår musik både
om att ha kul och festa, och hur hård den här världen
är. Hur hårt man måste kämpa, ofta utan resultat,
för att kunna må någorlunda bra, ha ett okej liv,
säger Milène Larsson.
Som i låten ”Pink Colored Anger”.
Fast den känns lite mer ledsen handlar den om positiv ilska,
”rosa” ilska med ett mål. Chick Habit säger
att rosa ilska är något bra. Att inte vända den
inåt och må dåligt utan agera ut i stället.
– Det är därför jag tycker
så mycket om japanska band som Mikabomb och Guitar Wolf. Det
är glimten-i-ögat-humor, kitch, totalt opretentiöst
och så mycket energi. Det är det vi behöver för
att orka, orka med den här hårda världen, förklarar
Milène Larsson.