Det sägs att anställningstrygghet
råder här i landet, och att lagen om anställningsskydd,
Las, skyddar stridbara arbetare från uppsägning och avsked.
Men den senaste tiden har vi sett många
bevis på motsatsen. I år har syndikalister som Anders
Nilsson, Per Åslund och Johan Larsson sagts upp. Och inte
bara syndikalister drabbas; nyligen köptes Owe Fröjd ut
från Katarina brandstation efter att först ha avskedats,
och samma öde mötte två lärare i Ekerö
kommun, Ylva Forslid och Tommy Svensson.
Deras historier är olika men ändå
lika. De har alla varit fackligt aktiva och sagt sin mening på
jobbet, och på så sätt väckt sina arbetsgivares
vrede.
Anders Nilsson och Strängnäs LS
stämde arbetsgivaren Xponcard för att ha omplacerat Nilsson
och fick skadestånd efter förlikning. Men sedan kastades
Nilsson ut bakvägen – uppsagd på grund av arbetsbrist
efter att SIF-klubben förhandlat bort turordningen.
Per Åslund är utsatt för
en riktig cirkus. Hofors kommun har på felaktiga grunder avskedat
honom tre gånger, och nu har han åkt på en varning
för ”försummelser i tjänsten”. Åslund
har i sin tur JO-anmält kommunen för kränkning av
hans meddelarfrihet, och fick i dagarna rätt av JO. Om det
får kommunen på bättre tankar återstår
att se.
Johan Larsson har sagts upp från Nya
Varvets äldreboende i Göteborg för ”samarbetssvårigheter”.
Förhandlingar pågår, men även om det leder
ända till Arbetsdomstolen, AD, och dessutom till seger där,
är det inte säkert att Larsson får tillbaka jobbet.
Sedan 1974, då Las trädde i kraft, behöver arbetsgivare
nämligen inte längre följa AD:s domslut.
”Om en arbetsgivare vägrar rätta
sig efter en dom, varigenom en domstol har ogiltigförklarat
en uppsägning eller ett avskedande eller har förklarat
att en tidsbegränsad anställning skall gälla tills
vidare, skall anställningsförhållandet anses som
upplöst”, står det i Las 39§. För 16 till
högst 48 månadslöner kan sålunda arbetsgivare
köpa sig fria.
När lagen ser ut som den gör slutar
sådana här ärenden oftast i förlikning. Det
var vad som hände med Owe Fröjd, som fick 13 årslöner,
samt Forslid och Svensson, som fick 36 månadslöner vardera
för att avsluta sina anställningar.
Även de fall som ändå avgörs
i AD leder oftast till utköp. Under år 2000 och första
halvåret 2001 ogiltigförklarade AD 13 uppsägningar
och avsked, men i bara två fall fick de drabbade jobben tillbaka,
enligt Kommunalarbetaren.
§39 infördes med tanke på
mindre arbetsplatser, men små arbetsgivare har ju sällan
råd att betala dyra skadestånd, så paragrafen
utnyttjas ändå främst av stora företag och
offentliga arbetsgivare. Notera att av dessa fem exempel har fyra
offentliga arbetsgivare – det är alltså ofta med skattepengar
olydiga arbetare köps ut.
Det säkraste sättet att upphäva
§39 är en stark uppslutning från arbetskamraterna.
Klasskamp kan ställa sig över juridiken, som när
Kjell-Erik Karlsson fick tillbaka jobbet på Värö
bruk 1994 efter en ovarslad strejk. Men det går ju inte alltid.
Därför måste Las skrivas om.
Redan i en broschyr från 1987, utlagd
på hemsidan fackligkamp.se, finns det kravet. Arbetsrättsjuristen
Håkan Göransson pläderar för att lagtexten
ovan ska ändras till ”?skall anställningsförhållandet
anses bestå”. Om AD dömer till den avskedades förmån
ska denne alltså betraktas som anställd med lön.
En annan arbetsrättsjurist, Kurt Junesjö,
skriver (på kurt.nu) att ”i Norge får arbetsgivaren
fortsätta att betala lön till pension, om han vill göra
sig av med en arbetare”. En helt rimlig ordning. LAS läcker,
och måste tätas.