Presskonferensen som Feministiskt initiativ,
Fi, kallade till i måndags, väckte många frågor
och hade få tydliga svar att ge. Än finns inget klart
handlingsprogram, men organisationen kommer under de närmaste
månaderna att samla medlemmar och i september hålla
ett möte för att gemensamt besluta hur det konkreta politiska
arbetet ska se ut.
Feministiskt initiativ beskriver sig som
en ideell organisation, bestående av kvinnor och män
som inte längre vill vänta på att de etablerade
politiska partierna ska driva de feministiska frågorna. För
närvarande representeras Fi av en 15 personer stor styrelse,
där bland andra Ebba Witt-Brattström, Tiina Rosenberg
och Gudrun Schyman sitter med.
Tiina Rosenberg säger till Arbetaren
att Fi hittills består av ett sextiotal kvinnor som arbetat
fram plattformen och att intresset utifrån har varit väldigt
stort. Framför allt är frågorna många kring
Fi:s vilja att vara tvärpolitiskt.
– Det finns ett väldigt medieintresse
för den här vänster/högerdimensionen och det
kanske inte är så konstigt. Men alla feminister som är
med tänker inte nödvändigtvis i block och feminismen
ägs varken av vänster- eller högersidan.
De som är födda på 1970-
eller 80-talet har vuxit upp med feminismen som ett eget alternativ
på ett annat sätt än vi som är äldre,
säger Tiina Rosenberg.
Kan det inte uppstå praktiska problem
när man ska ta ställning till konkreta frågor som
redan nu delar feminister i höger och vänster?
– Absolut. Men det handlar också om
att jämka och kompromissa kring de här frågorna.
Samma gäller för EU och andra frågor där det
inte finns någon självklar linje. Men socialismen, liberalismen
och konservatismen är alla idéer som har hållit
för ganska breda partisammanslutningar, så varför
skulle inte feminismen göra det?
Hur långt kan man kompromissa när
det gäller till exempel skattelättnader för hushållsnära
tjänster?
– Jag och flera andra kan nog vara mer eller
mindre sammanbitna i olika frågor. I just den här frågan
skulle det bli ett nej från min sida. Jag tror att vi kommer
att se många tuffa diskussioner, och på sätt och
vis måste det nog vara så, det finns inget fixt och
färdigt.
Kan en sådan här sammanslutning
ha ett klassperspektiv?
– Jag tycker det. Om det sedan blir på
det klassiska socialistiska viset kan jag omöjligen svara på
i dag. För mig är den borgerliga sidan främmande
mark och det här är en utmaning även för mig,
säger Tiina Rosenberg.
Bland kritikerna argumenteras för att
ett feministparti kan splittra vänstern och leda till en borgerlig
regering i nästa val.
– Man hade det argumentet när miljöpartiet
kom också. Men att det politiska rummet redan skulle vara
upptaget av det som finns är ett väldigt konservativt
sätt att tänka. Politik är inget stabilt fält,
säger Tiina Rosenberg.
Arbetarens förra chefredaktör
Anna-Klara Bratt, som funnits med i de diskussioner som förts
kring organisationsbildningen, är nöjd med att Feministiskt
initiativ offentliggjort sig.
– Jag vill bli medlem och delta i den demokratiska
process som jag tycker att de alldeles korrekt öppnar för.
Jag har läst deras plattform och så här långt
gillar jag det jag ser – det finns ett etnicitets-, klass- och internationellt
perspektiv och det är ett skarpt gäng, säger hon.
Inte heller Anna-Klara Bratt har något
tvärsäkert svar på om de gemensamma intressena kommer
att lyckas överbrygga åsiktsskillnaderna inom gruppen.
– Det återstår att se. Så
här långt tycker jag redan att diskussionerna har lett
till en uppryckning bland de etablerade partierna, säger hon.
Samtidigt vill Bratt inte se ett feministparti
som en lösning på alla problem.
– Det här är bara en av många
arenor man kan och bör engagera sig på. Det har ju visat
sig att kvinnors organisering i små nätverk och klubbar
eller facklig kamp är det som kan plockas upp som en styrka
här. Det är viktigt att den typen av utomparlamentarisk
organisering fortsätter, säger Anna-Klara Bratt.