Filmaren Maj Wechselmann brukar inte kompromissa eller anpassa sig. Inte till kritiker, och inte till filmpubliken. Hennes filmer är inte svårsmälta retoriska stycken över världens samlade ondska, ibland förfelar sig hennes teorier så att hon lyckas få verkliga sammanhang att framstå som paranoida, det beror ofta på att hon inte bryr sig om att integrera […]
Filmaren Maj Wechselmann brukar inte kompromissa eller anpassa sig.
Inte till kritiker, och inte till filmpubliken. Hennes filmer är
inte svårsmälta retoriska stycken över världens
samlade ondska, ibland förfelar sig hennes teorier så
att hon lyckas få verkliga sammanhang att framstå som
paranoida, det beror ofta på att hon inte bryr sig om att
integrera källorna, utan klipper ihop sina filmer snarare i
ett dramatiskt syfte än i ett som känns trovärdigt.
”Vad vill Wechselmann ha sagt med sin
film: Är en strikt pacifism möjlig eller ens önskvärd?
Eller finns det ibland en god sida vars väpnade kamp förtjänar
stöd?”, skrev Ulf B Andersson i denna tidning (35/2002)
när hennes förra film Du skall älska din nästa
såsom dig själv hade premiär. I Människor är
som dansande stjärnor – en resa i det heliga landet, besvarar
hon delvis frågan: Ondska föder ondska, godhet godhet.
Wechselman har också tagit sig ner
från talartribunen en stund, för att i stället göra
sin egen, personliga resa i tid och rum. I denna berättelse
som tar avstamp i barndomens av tyskarna ockuperade Danmark, och
den judiska familjens flykt till Sverige där barnet Maj slutade
tala och gå av ångest över familjens situation,
blir Wechselmanns annars påfrestande känslosamma retorik
helt möjlig att svälja. Till och med gripande.
Wechselmann reser runt i Israel och Palestina
och talar med israeler och palestinier av olika militans, hon träffar
människor från Rabbiner för mänskliga rättigheter,
International Solidarity Movement (ISM), Christian Peace Makers
Team och Kyrkornas ekumentiska kampanj, engagerade världsmedborgare
som vittnar om hur israeliska gränssoldater och bosättare
misshandlar och förnedrar gamla och barn med metoder som påminner
om ett tyskt trettiotal. En nazistisk önskedröm, kallar
hon situationen i landet.
Förutom två korta, obegripliga
återskapade, historiska scener är Människor är
som dansande stjärnor en film som håller hela vägen.