Jämställdhetsarbetet
på regeringsnivå tar inte precis några stormsteg
framåt. Arbetet präglas närmast av försiktighet,
oro och små, små steg i taget.
Ett belysande exempel är den
utredning som ska bana väg för förändringar
i den omdiskuterade föräldraförsäkringen.
Utredarens förslag kommer inte formellt att läggas
fram förrän i höst men redan nu har huvuddragen
presenterats. De innebär bland annat en extra ”gravidmånad”,
vilket får sägas vara positivt.
Men mest intressant i sammanhanget
är diskussionen om försäkringen ska individualiseras
eller ej. I dag tar pappor bara ut i genomsnitt ungefär
19 procent av föräldraledigheten. 60 procent av
papporna tar inte ut någon föräldraledighet
alls under barnens första år. Diskussionen är
inte okomplicerad, men att detta missgynnar kvinnor på
arbetsmarknaden är uppenbart. Kvinnor tar större
ansvar för barn och hem, arbetar i större utsträckning
deltid och missgynnas både vad gäller löneutveckling
och karriär, något som enligt i princip alla är
oacceptabelt. Ändå vågar inte utredaren föreslå
att föräldraförsäkringen ska individualiseras
– alltså att vardera föräldern har rätt
till sina dagar men inte, som i dag, kan överlåta
tid till den andre föräldern. Förslaget lyder
i stället att en tredjedel av tiden ska tilldelas vardera
föräldern och att den sista tredjedelen fortfarande
ska kunna överlåtas. Om kvinnor fortsätter
att ta ut huvuddelen av föräldratiden innebär
det att mäns tid hemma med barnen visserligen kommer
att öka – antagligen till omkring 30 procent av tiden
– men enligt jämställdhetsombudsmannens beräkningar
kan kvinnornas tid hemma inte förväntas förkortas
med mer än tre månader. Vilket inte leder till
någon särskilt markant förändrad position
i arbetslivet.
Varför denna rädsla att
använda sig av ett starkt styrmedel för att få
män att ta större ansvar för småbarn?
Ett ansvar som troligen skulle leda till att pappor även
började ta större ansvar för vård av
sjukt barn – och därmed bli en lika stor ”riskfaktor”
på jobbet som mammor.
Ett annat belysande exempel på
regeringens försiktighet är den nyligen förändrade
sexualbrottslagen som trädde i kraft den 1 april. Den
har visserligen förändrats till det bättre
på flera punkter, men inte vad gäller den viktiga
frågan om så kallat samtycke.
Tänk dig följande: en man,
antagligen både större och tyngre än kvinnan,
börjar slita av henne kläderna för att genomföra
en våldtäkt. Hon reagerar med förlamande rädsla,
och förmår sig inte göra motstånd.
Enligt lagens mening gör sig
mannen inte skyldig till brott. För att en våldtäkt
ska vara ett brott krävs nämligen att mannen utövar
våld eller hot om våld. Regeringen valde att låta
detta vara oförändrat i den nya lagen. Detta på
grund av att det finns en risk att fokus i rätten i så
fall skulle hamna på kvinnans beteende snarare än
på den brottsmisstänktes, resonerar de. Och blundar
därmed för det faktum att kvinnors sexuella erfarenheter,
klädsel, uppträdande och så vidare redan i
dag ges relevans i många våldtäktsrättegångar
– utan att mannen blir fälld. Den stora skillnaden om
tilltvingat sex mot den som inte gett sitt samtycke skulle
bli straffbart är med stor sannolikhet att fler våldtäktsmän
skulle kunna fällas.
Dagens ”feministiska” regerings
politik kan inte sammanfattas som annat än feg.