Så kom sanningens minut
för Iraks nyvalda ledare. President Jalal Talabani hade
kallats till intervju på CNN, satt där med välstruken
brun kostym och talade på korrekt engelska. Och vad
sade han? ”Vi har stort behov av att amerikanska och
andra koalitionsmedlemmars styrkor stannar i Irak tills vi
har byggt upp en egen armé.” Datumet för
styrkornas hemfärd sätts av ”de gemensamma
önskemålen hos det irakiska och det amerikanska
folket”. Fram till denna dag – kanske om två år,
kanske senare, det beror på ”de gemensamma önskemålen”
– kommer ”vi att upp upprätthålla full konsultation,
samarbete och samordning med våra amerikanska vänner”.
Ridå. Så slutade den bejublade
uppsättningen Demokratiska val i Irak: den president
som skulle föreställa folkvald deklarerade att folket
måste stå under utländsk ockupation.
Som att kalla in en doktor för
att bota en patient, och det första han ordinerar är
självmord.
Detta är alltså den demokrati
som Jackie Jakubowski på Expressens kultursida och hundratals
andra krigshetsardebattörer just har applåderat
så frenetiskt: ett val hålls, flera veckor går,
kohandeln drar ut på tiden och korridorintrigerna tätnar
och till slut, när de vanliga väljarna har tröttnat
på skådespelet och föraktfullt gått
hem, träder resultatet fram på scenen och förklarar
att vi kan inte styra oss själva, snälla, fortsätt
att ockupera oss.
Vad värre är utgör
Talabanis ordination ett fundamentalt svek mot det irakiska
folket. Eller rättare sagt: den shialista som vann valet
med amerikanskt tillbakadragande som enskilt främsta
vallöfte har i grunden svikit de shiitiska massorna genom
att låta honom få presidentposten. Själv
är Talabani kurdledare, det vill säga ledare för
den enda folkgrupp i det irakiska samhället som älskar
USA. Att han tackar sina amerikanska vänner ”för
att de kom och offrade sina liv för det här”
är i sin ordning, sett i förhållande till
hans egen smala väljarkrets – men vem kan vara mindre
lämpad att leda den irakiska nationen till enighet och
frihet? Shialistan tycks ha varit så mån om att
blidka den kurdiska minoriteten och skapa en allnationell
samlingsregering att den släppt fram denne professionelle
marionettaktör till makten, och därtill har listans
egna företrädare, under trycket från de amerikanska
regissörerna, gått med på att lägga
sitt vallöfte åt sidan. Plötsligt talar nu
premiärminister Ibrahim Jaafari för samma politik
som sin president.
Desto mer hoppingivande att se hur
ännu en arabisk huvudstad korkas igen av oräkneliga
demonstranter som kräver frihet från ockupation.
På fredagen – årsdagen av den berömda pjäs
där Saddam Hussein-statyn vältes av USA:s armé
– samlades 300 000 irakier på samma torg, ditkallade
av Moqtada al-Sadrs Mehdi-rörelse, i den hittills största
massdemonstrationen mot USA sedan invasionen.
”Det amerikanska folket måste
förstå att de inte kan hålla oss nere längre,
inte ens med all sin styrka och sin makt”, sade den 54-årige
daglönearbetaren Muhammed till Los Angeles Times. Han
och alla de andra som kommit från de shiitiska slumområdena
knöt sina nävar, ropade ”Död åt
Amerika”, ”Åk hem”, ”Lämna
vårt land nu”.
När Iraks nya ledare överger
sina majoriteter kommer de att slå in på en annan
väg. Det är motståndets väg, och al-Sadr
håller den öppen: amerikanska tidningar rapporterar
åter om hur Mehdi-armén rekryterar och mobiliserar
i städerna i södra Irak. Lördagens demonstration
ska följas upp med en landsomfattande kampanj av icke-våldsliga
protester mot ockupationen.