Varken vi eller någon annan
i den svenska solidaritetsrörelsen med det irakiska folkets
kamp mot ockupationen dyrkar det väpnade motståndet
i Irak. Vi stödjer det. Det är symptomatiskt för
Andreas Malms inställning till rörelsen att han
inte inser skillnaden.
Dick Forslund skriver i sitt inlägg
att ”även andra krafter i Irak än USA-alliansen
begått brott mot befolkningen. I omfattning kan dessa
brott inte mäta sig med USA:s statsterror. Likväl
är de brott.” Ja, självklart är det så,
men det är knappast något som är unikt för
Irak, såsom Forslund vill göra gällande.
Inte heller går det att dra
likhetstecken mellan brott mot Iraks civila befolkning och
motstånd mot ockupationen. Att vi vägrar be om
ursäkt för varje missriktad våldshandling
innan vi anser oss kunna ta ställning för irakiernas
självklara rätt till motstånd, innebär
inte att vi uppfattar varje handling som utförs i dess
namn som lovvärd.
Trots detta framhärdar Andreas
Malm i att solidaritetsrörelsen måste ta avstånd
från ”terrorism” innan den uttrycker sitt
stöd för den irakiska motståndsrörelsen.
Det är här värt att nämna att den som
vill även kan hitta prov på förtryck och grymheter
från Moqtada al-Sadrs rörelse – den del av motståndet
som han själv framhåller som ett alternativ.
På samma sätt framhåller
Dick Forslund den vietnamesiska FNL-rörelsen som ett
hedervärt exempel på en motståndsrörelse
fri från de avarter som hemsöker den irakiska.
Även detta är en myt. Det finns exempel – obestridda
även bland krigsmotståndare – på att FNL
i Vietnam begick individuell terror samt en del rena hämndaktioner,
och till och med, i något enstaka fall, avsiktliga massmord
på obeväpnade civila. Olikheterna i de metoder
som tillgripits handlar således om gradskillnader, inte
om artskillnader såsom Forslund tycks tro.
Den viktigaste skillnaden torde vara
den att vietnameserna vann sin motståndskamp – och att
deras övergrepp därmed, såsom är brukligt,
har relegerats till historieskrivningens marginal – medan
irakierna ännu inte har vunnit sin, vilket förklarar
deras fienders behov av att lyfta fram deras övergrepp.
Detta avspeglas i sin tur i nyhetsrapporteringen. I själva
verket är det svårt att avgöra exakt hur motståndet
i Irak ser ut och vem som ligger bakom varje enskild handling,
men vi kan vara säkra på att irakierna kommer att
fortsätta att göra motstånd på det sätt
de själva väljer. När är en motståndsrörelse
tillräckligt ren och obefläckad för att förtjäna
vårt stöd?
Anledningen till att vi väljer
att också ta ställning för motståndsrörelsen
är att det är just denna kraft som har möjlighet
att häva ockupationen. Det är lätt att ta avstånd
från krig och ockupation, men om man inte samtidigt
förmår ta ställning för de krafter som
i realiteten kämpar mot densamma, riskerar protesterna
att bli innehållslösa – om än välmenande.
I ett läge där svensk media
samstämmigt hyllar ockupationen och demoniserar motståndsrörelsen
såsom bestående av bindgalna terrorister, väljer
Andreas Malm att lyfta fram wahhabiternas illdåd som
en viktig fråga, och dömer ut den solidaritetsrörelse
som vägrar stämma in i klagosången som ”stalinister”.
Det är just detta ockupationsmakten så hett önskar:
att omvärldens uppmärksamhet flyttas från
den centrala och allt överskuggande frågan om ockupanternas
våld till ”terroristerna”. Vi tänker
inte stå till dess tjänst.