De senaste dagarna har glädjen
präglat många städer i Europa. På måndagen
såg George W Bush lycklig ut när han satt bredvid
Vladimir Putin och som förste amerikanske president bevistade
militärparaden i Moskva på segerdagen den 9 maj.
Unga och gamla ryssar grät och skrattade på den
dag då de påminns om att 27 miljoner sovjetmedborgare
dog under fyra år av krig.
På söndagen samlades många
i Manchester på Albert Square för att dansa till
storband som spelade 1940-talsmusik. I andra engelska städer
paraderade veteraner från kriget och minnesplaketter
avtäcktes med namnen på dem som dog under de nästan
sex år då brittiska soldater var i strid – från
Narvik till Singapore, och de brittiska öarna var måltavla
för tyskt bombflyg och långdistansraketer. På
Trafalgar Square i London sjöng återigen Vera Lynn,
nu snart 90 år, odödliga krigsschlagers och miljoner
britter såg teveprogram med titlar som ”We´ll
Meet Again”
I Paris paraderade soldater från
många av de allierade länderna medan president
Jacques Chirac tände lågan vid den okände
soldatens grav och i Prag samlades tiotusentals tjecker för
att fira befrielsen 1945.
I koncentrationslägret Mauthausen
i Österrike öppnade amerikanska soldater grindarna
liksom de gjorde i början av maj 1945. Över 20 000
personer följde dem in för att hedra minnet av de
omkring 100 000 som mördades där. Av dem var 6 000
spanjorer som kämpat mot Francos fascister. Vid en minnesceremoni
hyllade den spanska premiärministern José Luis
Rodriguez Zapatero, vars socialistparti PSOE tillhörde
den sida som 1939 förlorade det spanska inbördeskriget,
spanjorer som hade dött i kampen för frihet.
I Berlin bildades mänskliga kedjor
för demokrati och det officiella Tyskland tackade de
allierade för befrielsen från den fascistiska diktaturen.
Några tusen anhängare till nazistpartiet NPD samlades
samtidigt i Berlin och visade att nazismen inte dog med Hitlers
självmord.
I Österrike sade Tyrolens guvernör
Herwig van Staa att österrikare inte bär en kollektiv
skuld, men väl en ”kollektiv skam” då
många slöt upp bakom nazisterna efter anslutningen
till Tyskland 1938. Men alla österrikare ville inte delta
i senkomna uppgörelsen med det förflutna. En parlamentariker
från det frihetliga partiet FPÖ, som tidigare leddes
av Jörg Haider, sade nyligen att existensen av nazisternas
gaskamrar ännu inte bevisats.
Även Sverige deltog genom Göran
Persson vid segerfirandet i Moskva. Statsministern passade
på att reservationslöst hylla den svenska politiken
och sade att han var stolt över hur den lyckades hålla
Sverige utanför andra världskriget.
Ingenting om den svenska politiken
mot judar som ville fly hit. Ingen självkritik om hur
Sverige genom anslutningen till non-interventionspakten svek
det republikanska Spaniens kamp mot Franco, Mussolini och
Hitler. Inga reflektioner om tågen med tyska soldater
som rullade från 1941 genom Sverige. Inte ett ord om
de svenska malmleveranserna till Nazityskland som enligt en
del historiker förlängde kriget med månader.
Att känna en historisk glädje
över segern och befrielsens förhoppningar för
60 år sedan får inte bli detsamma som att glömma
den fortsatta granskningen av historien. Den uppgörelsen
måste gälla inte bara Stalins agerande mot Baltikum
och Östeuropa, liksom västmakternas agerande i sina
forna kolonier utan självklart också den svenska
politiken. Göran Perssons pompösa inställning
ger sur eftersmak.