När drevet gick mot vänsterpartiledaren
Lars Ohly och hans envisa ”kommunism”, efter Jan
Josefssons reportage om bland annat Kirunasvenskarna i höstas,
var det miljöpartisten Peter Eriksson som i en partiledardebatt
satte fingret på den kanske ömmaste punkten: bristen
på tolerans gentemot de egna – de som senare kom att
rikstinga under benämningen Vägval Vänster.
Denna intolerans kom att bita kommunistspöket
i svansen, och därmed sluta en cirkel av mer auktoritär
socialism vilket sedan har kommit att verka exkluderande inte
bara för partimedlemmar utan också för väljare.
Och trots att den förda politiken i stort inte ändrats
sedan Schyman tycks vänsterpartiets väg tillbaka
vara näst intill hopplös. Inte bara i medier och
debatter utan också i opinionsundersökningar.
Konstigt nog var det en liknande intolerans
som visade sig på miljöpartiets nyss avslutade
kongress i Gävle. Och här hade språkröret
Eriksson bytt fot. Det kvinnoförbund som ett trettiotal
gröna kvinnor kommit fram till var nödvändigt
för att komma vidare med genusperspektivet röstades
inte bara ner. Kongressen markerade ytterligare genom att
inte återvälja den partistyrelseledamot, Ewa Larsson
från Stockholm, som hitintills ansvarat för jämställdhetsfrågor
i partiet.
Det som skulle bli en kongress med
feminism som tema kom i mångt och mycket att stanna
vid huruvida förslaget eller behovet av särorganisering
var godtagbart eller inte. Inte, var kongressens svar, även
om det plåstrades om lite med extra pengar till feministiska
frågor. Istället ägnades tal och inlägg
till att tala om hur framgångsrika och ledande miljöpartiet
varit i genusfrågor. Det vanligaste exemplet på
detta är det delade partiledarskapet som i Eriksson/Wetterstrand
kommit att bli en fungerande och etablerad modell.
Men styrkan kommer i det här
fallet också att bli ”slutstationen”. Om kvotering,
eller delat ledarskap som i det här fallet, råder
bot på de individuella orättvisorna, så stannar
det också där. Det är en förutsättning
för att komma till rätta med den strukturella och
substantiella bristen på jämställdhet, men
inget mer.
För att kön inte ska vara
begränsande för makt och inflytande, och för
att jämställdhet ska genomsyra politiken, krävs
att jämställdhetstänkandet tar sig från
den individuella nivån, vilket också var vad feministerna
bakom förslaget om ett särskilt kvinnoförbund
hade kommit fram till.
Inom det svenska partiväsendet
är det moderater, vänsterpartister och miljöpartister
som av olika ideologiska skäl valt bort särorganisering
i en förhoppning att det ska ”funka” ändå.
Så sent som förra året
vittnade kvinnoförbund och jämställdhetsrepresentanter
från samtliga partier om att deras väg – sam- eller
särorganiserat – inte räckt till. Slutsatsen måste
bli att ”både och” behövs. Särorganisering
fungerar på vissa plan, samorganisering på andra.
Att föra in ett jämställdhetsperspektiv
inom samtliga politikområden är ett måste,
såväl som inrättandet av en kontrollstation
eller särskilt departement.
Det tråkiga med miljöpartiets
beslut att inte bifalla förslaget om ett särskilt
kvinnoförbund är att det togs efter att de jämställdhetsansvariga,
i det här fallet bland andra Ewa Larsson, kommit fram
till just denna slutsats: inte antingen eller, utan både
och. I det flesta organisationer är det snarare ett problem
att liknande initiativ inte orkar upp till ytan. Att tacka
nej är inte bara kontraproduktivt utan också intolerant.
En vara vi tycks ha allt för mycket av, till skillnad
från jämställdhet.