Som person
är han en buffel, som gillar att mobba sina egna ministrar,
som politiker en man utan program, utan idéer och utan
visioner.
Så varför
en bok om Göran Persson skriven av hela sjutton politiska
journalister och forskare? Visst kan det kännas som att
sällan har så många skrivit så mycket
om något så trivialt.
Men å
andra sidan domineras ju det partipolitiska livet i Sverige
faktiskt av HSB, Han Som Bestämmer. Så hur kan
det komma sig att han står så stark, trots alla
valnederlag och uteblivna reformer?
Det svar som
de flesta av skribenterna i boken Makten framför allt,
med Mats Ögren som redaktör, antingen kommer fram
till eller antyder är att det är Göran Perssons
skicklighet som maktpolitiker som håller honom kvar
som statsminister och ledare för socialdemokratin.
Och det är
ju sant. Efter saneringen av statsfinanserna i mitten av 1990-talet
har hans regering inte uträttat mycket, men den har suttit
kvar. ”Vi sitter kvar”, säger Göran Persson
belåtet efter varje förlorat val. Och det gör
han tack vare en imponerande manipulering av två stödpartier,
som på det hela taget får ut väldigt små
politiska vinster ur symbiosen.
Inte heller
är Perssons position inom det egna partiet hotad – inte
så länge han levererar regeringsmakt med därtill
hörande bidragssystem och utnämningar. Numera händer
ingenting i det politiska landskapet som inte på något
sätt kommer från statsministern eller är en
reaktion på något han gör eller säger,
konstaterar Ursula Berge.
Några
bland de sjutton försöker föra resonemanget
vidare. Till dem hör nämnda Ursula Berge, som påpekar
att den ideologibefriade linje som Göran Persson driver
gör att klassiska socialdemokratiska värderingar
hamnar utanför politikens prioriteringslista. Diskrimineringen
av kvinnor fortsätter, integrationsfrågan är
skamlöst nonchalerad, problemen i skolorna som varje
lärare kan vittna om tacklas inte. Och så vidare
(och nu också inkluderande en växande arbetslöshet,
socialdemokratins verkligt klassiska kampanjområde).
Karl-Axel Edin,
Christer Isaksson, Åsa Linderborg och någon mer
resonerar kring den avgörande frågan om varför
den rena maktpolitiken inte längre tycks räcka till.
Kritiken växer även inom socialdemokratins djupa
led. Är det så, som exempelvis Edin menar, att
den extrema högskattepolitiken i kombination med ett
bidragssystem i stället för ett försäkringssystem
omöjliggör nya stora reformer? Varför gynnas
storföretagen med subventionerade exportkrediter och
annat, medan småföretagen är hårt hållna
av beskattning och blanketter? Och vad vill Göran Persson
egentligen med EU och Sveriges roll i EU?
Ingen vet.
Och frågan är om Göran Persson vet själv.