Den 4 april 2005 tog spekulationerna
slut. Den etablerade makten tvingades ofrivilligt att välkomna
det senaste tillskottet i svensk politik: Feministiskt initiativ,
Fi. Ett antipatriarkalt alternativ till partipolitiken, säger
initiativtagarna själva. En organisation som bara är
till för den vita medelklassens akademikerfeminister,
ekar det från podiet.
Och aldrig förr har den samlade
presskåren varit så rörande överens
med makthavare landet över.
När delar av Fi:s styrelse väljer
att gå ut i media för att presentera sin politiska
plattform gör man det naturligtvis inte oförberett
mot den anstormning av kritik som riktats från höger
och vänster sedan feminismens födelse. Från
högerhåll och med en samlad dagstidningselit till
hjälp talas det gärna om könskrig. Från
vänstern kommer upprepade farhågor om en splittrad
socialistisk rörelse som – ve och fasa – kan och kommer
att lägga beslag på surt förvärvade sosseröster.
Mycket talar för att valrörelsen
2006 kommer att bli ovanligt ful. Med ett parti som på
allvar ämnar ta samhällets mest grundläggande
maktordning tycks inga knep vara otillåtna. Redan nu
är en total ombyggnad av bilden av feminismen och, kanske
väsentligare, av feministen i full gång.
För första gången
på decennier associeras nu feminismen med hot och hysteri
snarare än med jämlikhet.
Granskning kallas det när SVT:s
Dokument inifrån sänder programserien ”Könskriget”,
ägnat åt ”den extrema feminismen som kopplat
grepp om Sverige”. Det första programmet skildrar
en ung kvinnas förskräckliga upplevelser av en av
landets kvinnojourer. Utifrån kvinnans erfarenheter
ger man sig ut på en odyssé bland kända
och okända feminister med ett enda mål: att ogiltigförklara
kvinnojourernas verksamhet och i förlängningen den
feministiska rörelsens mening och mål. Den intervjuade
kvinnans öde sätts i samma kontext som den etablerade
genusforskningen, här representerad av professor Eva
Lundgren vid Uppsala universitet, vars modell för att
förklara mekanismen bakom kvinnors och mäns agerande
i våldsamma relationer knyts samman med en absurd idé
om djävulsdyrkande pedofilkarteller.
Den antifeministiska propagandan når
nya höjder, när feminismen på detta sätt
utmålas till en fundamentalistisk och farlig ideologi.
I den andra och avslutande delen av
Könskriget får tittaren ta del av uppgifter som
styrker vad stora delar av den borgerliga koalitionen länge
befarat: ett könsmaktsperspektiv hotar tack vare socialdemokratin
den fria forskningen i Sverige. Så blir mäns överordning
och kvinnors underordning åter tabu, och ”maktstruktur”
ett uttryck förbehållet vänstern.
Feminismen är en komplex ideologi
uppbyggd av många olika teoribildningar, varav flera
står i direkt motsättning till varandra. Att påstå
att det inte finns kritik att rikta eller fenomen att granska
inom feminismen är därför lika orimligt som
omöjligt. Alla rörelser behöver synas i sömmarna.
Meningen med de två dokumentärerna
Könskriget var dock en annan. Är detta vad som går
under benämningen god journalistik 2005?
Inte förrän i september
beslutar Feministiskt initiativ på sitt första
årsmöte om det blir någon valkampanj eller
inte. Men de politiska spelen har redan börjat.