Debatten efter journalistens Evin
Rubars teveprogram Könskriget har varit avslöjande.
Kanske rent av mer avslöjande än programmet vilket,
som Rubar själv säger, egentligen inte presenterade
några nyheter.
Att återigen lyckas skapa rubriker
av Valerie Solanas SCUM-manifest, 38 år efter att hon
skrev det och över ett år sedan det nyutgavs på
svenska, är rent av en trollkonst.
Att slå på stora trumman
för att professor Eva Lundgrens forskning är kontroversiell
reflekterar medielogiken: det måste fortfarande till
lite satanism och barnamord för att press, Jan Guillou
och till och med SVT, ska intressera sig för genusforskningen.
Vidare kan vi ju återigen slå
fast att strikt homosociala miljöer – separatistiska
företagsstyrelser såväl som separatistiska
kvinnojourer – tenderar att skapa en egen jargong och egna
regelverk för att på så sätt upprätthålla
organisationsformen.
??I det senare fallet tycker jag,
som de flesta debattörer i frågan, att de många
kvinnor som på frivillig basis ansvarar för att
det i Sverige finns en jourverksamhet över huvud taget,
förtjänar en eloge. Och jag har aldrig stött
på den drabbade kvinna som i jourtelefon bemötts
med citat av Solanas. Tvärtom möts ”man”,
vilken frivillig kvinnojour man än kontaktar, oftast
av en kvinna som lyssnar och som känner till vilka möjligheter
som finns – eller inte.
En anledning till detta till hälften
underjordiska, civila och ideella kvinnoarbete är dock
den bristande förståelse som fortfarande är
utbredd i närliggande miljöer: hos polisen, socialen,
i rättsväsendet och politiken. Om genusperspektivet
blir allt hos ledningen för Roks så blir det urvattnat
till intet när det når samhällsnivån.
Men det ska ju, precis som Ann-Charlotte Marteus konstaterar
i Expressen 24/5, inte Roks klandras för.
de svårare frågor som
Könskriget tangerade: hur organiseringen och finansieringen
av kvinnojoursverksamheten ska se ut, och hur vi går
vidare i diskussionen om rehabilitering och skydd för
misshandlade kvinnor, pojkar och flickor – samt naturligtvis
misshandlande män – har däremot inte återspeglats
i debatten.
I stället lämnas den som
vanligt åt dem som är synnerligen engagerade i
dessa frågor. Trots att det bara är ett halvår
sedan halva Piteå reste sig som en man, chockade över
att kvinnor misshandlas till döds i sitt eget hem.
??Nästa steg är naturligtvis
att anslå en summa offentliga medel som garanterar jourverksamhet
i samtliga kommuner. Sedan kan partier – och jourer – slåss
om huruvida den ska drivas i privat eller kommunal regi. Under
tiden får vi som vanligt förlita oss till kvinnojourerna
och försöka implementera genus- och etnicitetsperspektiv
hos polis och sociala myndigheter. Allt är med andra
ord som vanligt.