Den klara nejsegern i den franska
folkomröstningen är en tydlig röst för
ett annat Europa. Nu är det hög tid att öppna
dörrarna för en bred debatt om EU-projektets framtid
också i Sverige.
Den franska Attac-rörelsen har
varit drivande i nej-sidans folkbildnings- och kampanjarbete.
Attac Sverige gratulerar franska Attac. Den omfattande debatten
inför folkomröstningen och det höga valdeltagandet
är mycket glädjande.
I Sverige har kritiken mot EU-projektets
inriktning och brist på demokratisk förankring
länge tolkats som något unikt för vårt
land. Det är dags att lägga undan den typen av provinsiell
analys.
EU-projektet är i dag i otakt
med stora delar av Europas befolkning. Det är hög
tid att öppna för en bred och grundläggande
debatt om EU-projektets framtid också i Sverige. Regeringens
och de borgerliga partiernas linje att inte låta svenska
befolkningen ta ställning till konstitutionsförslaget,
vare sig i ett riksdagsval eller i en folkomröstning,
framstår som allt mer ohållbar.
Det är också hög tid
att debatten blir ärlig. Inför den franska folkomröstningen
har det inte varit ovanligt, inte minst i svenska medier,
att höra att ett nej till konstitutionsförslaget
är ett nej till Europa. Motståndet mot konstitutionsförslaget
har också ofta hänförts till främlingsfientliga
och extrema krafter. I kommentarerna efter nej-segern har
det också hävdats att det franska nejet enbart
handlar om inrikespolitik.
Sanningen är att motståndet
mot konstitutionsförslaget bottnar i ett djupt missnöje
med EU-projektets nuvarande inriktning – dess demokratiska
brister och oförmåga att hantera globaliseringens
problem – och det faktum att konstitutionsförslagets
politiska innehåll i grund och botten utgör en
fortsättning på nuvarande EU-fördrag, där
konkurrens, prisstabilitet, frihandel och kapitalets frihet
utgör fundamenten.
Intimt förknippat med konstitutionsförslagets
politiska kärna är också ett av folkomröstningens
hetaste debattämnen: arbetslösheten. Det senaste
decenniets frihandels- och avregleringsagenda, på EU-nivå
och nationell nivå, har misslyckats med att bemästra
problemet. Det finns ingen anledning att tro att mer av samma
medicin kommer att ge bättre resultat.
Det är sant att Le Pen och extremhögern
exploaterar missnöjet – på samma sätt som
extremhögern gör på många håll
världen över när det gäller den politiska
elitens oförmåga att hantera globaliseringens problem.
Men den dominerande delen av den franska nej-sidan, inklusive
Attac, fransk fackföreningsrörelse och stora delar
av den franska vänstern, har drivit ett progressivt nej.
Det som behövs är en rejäl
översyn av konstitutionsförslaget. De nyliberala
dogmerna måste bort från förslaget. Den politik
som misslyckats i så många år kan inte utgöra
stommen i det framtida EU-projektet.
Den som hävdar att det franska
nejet handlar om inrikespolitik, och att detta reducerar dess
betydelse, måste också förklara vem den franska
befolkningen ska ge ansvaret för det konstitutionsförslag
man nu sagt nej till. Det är den franska politikens ledarskikt
som – liksom i andra länder – utarbetat och förhandlat
fram förslaget.
Detta är det andra tydliga budskapet
från den franska folkomröstningen. Den demokratiska
processen bakom konstitutionsförslaget har haltat betänkligt.
De som utarbetat och förhandlat fram förslaget har
i praktiken saknat mandat och förankring. Detta är
en betydelsefull lärdom inför framtiden. Ett hållbart,
demokratiskt och rättvist Europaprojekt kan inte byggas
uppifrån.
Attac Sveriges förhoppning är
att det franska nejet kan öppna upp för en förutsättningslös
diskussion om vilket Europa vi egentligen vill ha. På
gräsrotsnivå ser vi ett växande samarbete
mellan fackföreningsrörelsen och europeiska sociala
rörelser.
Varför inte bygga det europeiska
projektet kring det samarbete och de konkreta initiativ som
växer fram underifrån, istället för att
formulera storslagna texter som saknar folklig förankring?
Avslutningsvis: Under de senaste veckorna
har det ofta framförts att hela EU-projektet kommer att
braka samman om Frankrike röstar nej. Politiska ledare
har sagt att det inte finns någon Plan B. Det är
en beklämmande och deterministisk analys som, om den
vore mer än tom retorik, mer än något pekar
på processens demokratiska brister.