Jag tror det var 1983 som jag första
gången skrev om kvinnojoursverksamhet. Jag jobbade på
en lokaltidning i en kommun där det inte fanns någon
kvinnojour. Den som blev misshandlad och behövde hjälp
fick i stället vända sig till den nyöppnade
kvinnojouren i grannkommunen. Jag åkte dit och satt
några timmar med de ideella krafter som engagerat sig
i jouren och väntade på att deras telefon skulle
ringa. Men den förblev tyst medan vi pratade om mäns
våld mot kvinnor och hur kvinnojouren skulle få
ihop pengar till sin verksamhet.
Det är över 20 år
sedan men så ser verkligheten fortfarande ut i de av
landets kommuner som är lyckligt lottade. Det vill säga
att det inte går som i Grästorps kommun i västra
Götaland den 11 maj i år. ”Nu får det
vara nog – stoppa våldet mot kvinnor” tyckte folkpartiet
och krävde i en motion en lokal kvinnojour tillsammans
med kringliggande kommuner. För dyrt, svarade kommunstyrelsen.
Det är bara att hoppas att ingen kvinna detta budgetår
behöver en kvinnojours hjälp i just Grästorp.
Bakom den massmediala dramaturgins
rubriker om huruvida män är djur eller inte finns
vardagen. I dagens Sverige anmäler över 20000 kvinnor
under ett år att de har blivit misshandlade. SVT-dokumentären
”Könskriget” har inte bara skapat en nödvändig
debatt om den ideologi som länge dominerat ledningen
i den största riksorganisationen för kvinnojourer,
Roks, och dess påverkan på regeringens jämställdhetspolitik.
Könskriget har också utlöst
en verklig backlash, som är betydligt allvarligare än
om Feministiskt initiativ drabbas av sjunkande opinionssiffror.
Sveriges Radio Uppland uppgav förra
torsdagen att Uppsala kvinnojour, som för övrigt
varit nedläggningshotad, i ett brev till till alla politiker
i kommunfullmäktige tagit avstånd från vad
Ireen von Wachenfeldt, ordförande i Roks, hade sagt i
Könskriget. Men moderaternas länsordförande
Magnus Graner svarade att det räckte inte: Antingen måste
Uppsala kvinnojour lämna Roks eller så ska jouren
kräva att von Wachenfeldt avgår. Det är inte
känt hur utpressaren Graner har tänkt lösa
problemet med de kvinnor i Uppsala kommun som är i hjälpbehov.
På längre sikt är
det ohållbart att ett allvarligt samhällsproblem
ska lösas genom godtyckliga beslut i kommunerna om stöd
till frivilligorganisationer.
På onsdag den här veckan
väntas riksdagen fatta beslut om en skärpt lagstiftning
mot könsdiskriminering, en anpassning till EU-direktiv
på området.
Lagstiftningen är ibland nödvändig
för att komma tillrätta med diskriminering. Men
för att uppnå ett verkligt jämställt
samhälle, fritt från könsbaserat våld,
behövs också grundläggande attitydförändringar.
Det var därför ett välkommet
initiativ när jämställdhetsminister Jens Orback
tillsammmans med samarbetspartierna v och mp den 18 maj arrangerade
en hearing om ”Mäns ansvar om jämställdhet”.
Hearingen gick långt utöver den fruktlösa
debatten om män som grupp har ansvar eller kollektiv
skuld och bjöd på ny forskning, vittnesmål
om framgångsrikt arbete både bland unga män
och medelålders direktörer.
Efter denna hearing avtecknade sig
en bild av en ny maskulinitet som växer fram, men hindret
för ”de nya männens” livsdrömmar
ligger i arbetslivets organisering, hävdade den norske
forskaren Øystein Gullvåg Holter och anklagade
politiker för att inte våga driva frågan.
Det massmediala ointresset var dock
kompakt. Och några löften från s, mp och
v blev det dessvärre inte.