När jag gjorde ett inlägg
i debatten efter Patrick Lundströms artikel om SAC:s
första maj-demonstrationer hade jag gjort följande
antaganden:
a) Att SAC inte är ett politisk
parti utan en facklig organisation, som kämpar för
att förbättra de ekonomiska och sociala förhållandena
av den arbetande befolkningen i syftet att få till stånd
löneslaveriets upphävande. På så sätt
förenas ekonomiska, sociala och politiska aspekter i
den fackliga kampen.
b) Att i princip vem som helst är
välkommen som medlem i SAC – såväl partilösa,
utomparlamentariker som vänsterpartister, centerpartister,
marxister, anarkister med mera – så länge var och
en delar organisationens värderingar och målsättningar.
Inom SAC och LS bör det följaktligen rymmas och
respekteras olika åsikter och ”sanningar”.
c) Att kritiska röster inom den
frihetliga rörelsen inte bemöts med färdiga
sanningar, klichéer eller motanklagelser.
Utifrån dessa antagande förvånade
mig Krister Cronwalls – och ännu i högre grad Marita
Castros – sätt att bemöta Lundström. Han uttryckte,
vilket enligt mig var det viktigaste i hans inlägg, oro
över den organiserade syndikalismens vara eller icke
vara.
Jag vill mena att den frihetliga drömmen
om ett verklig demokratiskt samhälle endast kan förverkligas
om våra arbetskamrater, kolleger, grannar och vänner
är med i sammanslutningar som kan bära antiauktoritära
värderingar. Det har genom historien – som alla vet –
skett mängder av revolutioner som utmynnat i kontrarrevolutioner,
bland annat på grund av avsaknaden av underifrån
byggda föreningar som varit starka nog att stå
emot de reaktionära tendenserna.
Den föraktade ”Svensson”
– och den skrämda ”Rune” – måste också
vara med i kampen. Det finns inga genvägar för att
skapa ett fritt, demokratisk, klasslöst samhälle
där människan – inte abstrakta dogmer – står
i centrum.
Men enligt Cronwall ska vi syndikalister
inte bry oss om att försöka bli flera och därmed
stärka vår organisation. Oavsett vad vi än
gör är revolutionen redan här, menar han. Det
är en vacker tanke. Jag beundrar hans optimism. Men om
vi accepterar att denna process verkligen pågår
redan nu och att den inte ska utmynna i en ny frustrerad revolution
– borde vi inte förstärka organisationer som SAC?
För mig är det självklart. Därför
behöver vi flera tusen betalande medlemmar om vi vill
bli ett verklig alternativ till den reformistiska fackföreningsrörelsen.
Men tvärtemot vad man kan förvänta
sig av en syndikalist presenterar Cronwall flera argument
mot en växande och inflytelserik SAC. Han anser att den
frihetliga syndikalismen ska spela en sekundär roll;
vi ska inte stirra oss blinda på våra egna medlemsantal.
En sådan linje skulle vara en
garanti för politisk impotens. Även om vi i SAC
bara förmår lämna ett modest bidrag till klasskampen
behöver vi finnas till, och för det krävs först
och främst medlemmar.
Och vem kan garantera att vi alls
kommer att finnas till som facklig kamporganisation om de
arga och våldsbenägna blir dominerande, och skrämmer
bort både de redan trötta medlemmarna och de potentiella
nya?
Till sist: Det som slår mig
är människans likartade sätt att agera när
hon lever i sin egen värld, frälst och trygg i sin
Sanning. Hon blir intolerant oavsett tro eller ideologisk
tillhörighet.