Antipiratbyrån led för
en vecka sedan ett betydande nederlag, när Datainspektionen
förklarade registreringen av misstänkta överträdare
av upphovsrätten vara olaglig.
Antipiraternas ytterligt impopulära
sammanslutning, bestående av en liten stab av jurister
och avhoppade poliser, är ett ganska udda fenomen. Å
ena sidan branschorganisation för film- och datorspelsindustrin,
fast inriktad på att med tvivelaktiga medel och utan
egentlig framgång jaga branschens egna kunder. Å
andra sidan har Antipiratbyrån, liksom skivbolagens
lobbygrupp IFPI, agerat självutnämnd fackförening
för kulturarbetare och i dessas namn pläderat för
strypta informationsflöden och större kontroll över
allas vårt användande av nätet.
Likt deras piratjakt under våren
har punkterats steg för steg, är det nu dags att
anse antipiratlobbyn diskvalificerad även i sitt andra
uppdrag. Trovärdigheten som pseudo-fack var så
klart aldrig särskilt hög. De teg exempelvis när
LO för ett tag sedan krävde höjd moms på
mat och kultur, något som till skillnad från förbättrade
kopieringsmöjligheter faktiskt skulle utgöra ett
reellt angrepp på kulturarbetares ekonomiska situation.
Läget är nu utmärkt
för att vända på steken och sluta resonera
på de räddhågsna rättighetsinnehavarnas
premisser. Vidga fokus efter vårens hetsiga och ganska
trångsynta diskussioner om lagar, kopieringsmoral, integritet
och privatjustis.
Om två veckor införs slutligen
en skärpt upphovsrättslag, baserad på tio
år gamla direktiv som har föga att göra med
dagens verklighet. Trots många märkligt svepande
paragrafer tror ingen, inte ens de mest hårdnackade
antipiraterna, att den kommer stävja det digitala kulturutbytet.
Det går inte längre att
säga som justitieminister Thomas Bodström och Tasso
Stafilidis (v) nyligen gjorde i en gemensam debattartikel:
”Vi välkomnar den tekniska utvecklingen, men självfallet
ska upphovsrätten gälla även på internet.”
Sådana drömmar väcker bara löje bland
alla dem som insett att kontroll över privatpersoners
digitala kopiering, efter förebild av den klassiska upphovsrättens
kontroll av tryckpressarna, i praktiken bara kan uppnås
i en polisstat som förbjuder datorer.
Samma politiker klamrar sig på
ett nästan rörande vis fast vid det inkörda
talet om kulturproducenters ”rätt att få betalt
för det de skapar”. Som om någon sådan
”rätt” någonsin funnits för oss
som producerar text, musik och bild. Som om kontroll över
kopieringen simsalabim skulle trolla fram fönsterkuvert
med löneutbetalningar i varje kulturarbetares farstu.
Den mindre grupp av förbittrade
artister som inte vill bli kopierade kanske inte ska vara
artister. Markoolio kan inte åberopa någon ”rätt”
att fortsätta ge ut skiva efter skiva och dessutom få
dem sålda, oavsett musikens kvalitet. Det står
10 000 vitalare artister på tur. Artister som kanske
inte ligger på singellistan eller gästar tevesofforna,
som sannolikt parallellt är timvikarier i vården
eller går på a-kassa, men som ändå
spelar på sommarens festivaler tack vare att en större
publik kunnat upptäcka dem på internet.
Släpp de fåniga vidskepligheterna
om andlig stöld. Kopiering handlar i grunden om känslan
vi får när vi gillar en melodi jättemycket
och vill att alla kompisar också ska upptäcka den.
Kopiering, hur spirituellt det än må låta,
är liv och utgångspunkten för allt skapande.
Fundera på det när du avnjuter din favoritmusik
i sommar, må det vara i hörlurarna på bussen
eller i leran på en festival.