I söndags, fem dagar före
det iranska presidentvalet samlades hundratals kvinnor utanför
Teherans universitet för att protestera mot de ständiga
kränkningarna av kvinnors rättigheter i Iran.
Flera olika kvinnoorganisationer och
enskilda aktivister hade bildat ett nätverk och kallade
till demonstrationen, som enligt uppgift blev en av de största
offentliga kvinnoprotesterna mot regimen sedan revolutionen
1979. Ett uttalande, som de olika kvinnoorganisationerna skrivit
under, om att den iranska konstitutionen måste ändras
så att kvinnor och män ska vara jämlika –
exempelvis att män och kvinnor ska vara jämställda
inför domstolen och att kvinnor ska ha samma arvsrätt
som männen – låg till grund för protesten.
Polisen omringade efter en liten stund
samlingsplatsen, beslagtog demonstranternas plakat och försökte
förhindra fler kvinnor att samlas, genom slag och misshandel.
Kvinnorna sjöng sånger och ropade slagord som ”frihet,
frihet” och ”ner med diktaturen”.
Firuzeh Mohajer är lektor på
Teherans universitet och deltog på demonstrationen.
Arbetaren fick ta del av hennes rapport som hon skrev till
en kollega i Sverige. Enligt rapporten anslöt sig en
kvinna med svart heltäckande slöja och började
sjunga med. Hon tillhörde en grupp av kvinnliga basiji
(regimtrogna paramilitärer) som hade två fulla
bussar i närheten för att gå till attack om
så behövdes.
Väktarrådet som består
av sex icke folkvalda mullor och sex domare avvisade förra
månaden 89 kvinnliga presidentkandidater på grund
av deras könstillhörighet. Kvinnor uppmanade under
demonstrationen till bojkott av presidentvalet, väl medvetna
om att deras röster varit viktiga under de senaste två
presidentvalen, och ropade ut sin besvikelse över att
reformer aldrig kommer till stånd.
Några män som försökte
delta greps och har fortfarande inte släppts. Även
flera kvinnor greps, men släpptes kort efter protesten,
som varade i en dryg timme.
Utöver kvinnoorganisationer har
många studentgrupper uppmanat till bojkott av presidentvalet,
som står mellan den nyliberale förra presidenten
Ali Akbar Hashemi Rafsanjani och reformisternas främste
kandidat, den tidigare utbildningsministen Mostafa Moin. Enligt
opinionssiffrorna leder Rafsanjani knappt en vecka före
valet.
Samtidigt fortsätter iranska
arbetargrupper sin allt mer offensiva kamp för att tillkämpa
sig fackliga rättigheter. Teherans bussförare arbetar
under dåliga förhållanden, såsom utebliva
löner, långa arbetspass, förorenad luft och
tung trafik.
Arbetarna på bussbolaget Vahid
vill nu återbilda en fackförening som de hade innan
revolutionen 1979. För drygt en månad sedan kallade
de till ett öppet möte för alla arbetare i
bolaget. Enligt en intervju på radio Hambastegi, en
persiskspråkig närradiostation i Stockholm, med
Mansour Ossalou, en av de ledande arbetaraktivisterna, stormade
personer från den iranska regimens fackförening
”Arbetarnas hus” och de islamiska arbetsplatsråden
mötet. Flera aktivister misshandlades och regimtrogna
personer kopplade till Arbetarnas hus försökte skära
tungan av Mansour Ossalou men misslyckades. Han fick dock
sys med sju stygn på sjukhuset.
Två veckor efter händelsen
hölls ett nytt möte och hundratals arbetare beslöt
att på nytt starta upp syndikatet. På mötet
skreks slagordet ”Antingen döden eller syndikatet,
länge leve syndikatet”. Sedan dess har tretton personer
sparkats eller hotats med avskedanden av arbetsledarna, och
Mansour Ossalou ber nu världssamfundet och arbetare i
andra länder om solidaritetsyttringar:
– Regimen vill få oss på
knä, men vi vägrar och behöver hjälp utifrån.
När folk omkom och skadades i jordbävningen i Bam
fick de mycket hjälp och solidaritet, men svårigheterna
för det iranska folket tog inte slut med den.