Det råder en stark obalans mellan arbetsmarknadens parter i Sverige. Det tycker vi, och det hävdade även Svenskt Näringsliv när de i april släppte rapporten ”Den svenska modellen har kantrat”, som granskat konflikter på arbetsmarknaden det senaste året. Till skillnad från oss drar Svenskt Näringsliv emellertid slutsatsen att det är – hör och häpna – […]
Det råder en stark obalans mellan
arbetsmarknadens parter i Sverige. Det tycker vi, och det
hävdade även Svenskt Näringsliv när de
i april släppte rapporten ”Den svenska modellen
har kantrat”, som granskat konflikter på arbetsmarknaden
det senaste året.
Till skillnad från oss drar
Svenskt Näringsliv emellertid slutsatsen att det är
– hör och häpna – arbetsgivarsidan som har hamnat
i underläge. Organisationen går till och med så
långt att den hävdar att avtalsförhandlingarna
”så gott som helt” sker på de fackliga
organisationernas villkor, vilket leder till att arbetsgivarna
tvingas till kortsiktiga lösningar som hämmar tillväxt
och sysselsättning. Botemedel: rätten till stridsåtgärder
på arbetsmarknaden måste begränsas på
inte mindre än sju punkter.
En av dem är rätten att
vidta sympatiåtgärder, det vill säga att varsel
om stridsåtgärder som strejk inte bara gäller
den arbetsplats eller den yrkesgrupp som konflikten gäller.
Tack vare rätten till sympatiåtgärder kan
facken i dag agera även mot företag där de
inte är så starka. På ett bygge kan det till
exempel handla om att konflikten om byggjobbarlöner blir
kännbar för företaget först när elektrikerna
går ut i strejk. Eller att kommunala arbetsgivare som
inte låter sig bevekas av att barnomsorgspersonalen
strejkar sätts under ett helt annat tryck när konflikten
utvidgas till andra grupper. En viktig rättighet, med
andra ord, som i grunden handlar om solidaritet.
På centerpartiets riksstämma
i Stockholm i helgen ekade tongångarna från Svenskt
Näringsliv välbekanta. Stämman antog kravet
att förbjuda just rätten till sympatiåtgärder.
Att företag där det råder fredsplikt dras
in i en konflikt är enligt partiet ”orimligt”.
Men var ligger det rimliga i att ett
företag som till exempel det omdiskuterade Laval un Partneri
dumpar lönerna för lettiska – och andra – byggjobbare
i Sverige? Var ligger det rimliga i att facken fråntas
den juridiska rätten att ta till stridsåtgärder
för att förhindra det?
Av de övriga borgerliga partierna
vill både folkpartiet och kristdemokraterna begränsa
rätten till sympatiåtgärder (se sidan 4).
Moderaterna är alltså det enda av de borgerliga
partierna som inte driver detta krav – men vid en borgerlig
valseger lär de nog inte vara så svårövertalade.
Utöver centerns direkt antifackliga
utspel gick partiet med på att, om än i något
begränsad utsträckning, sänka ersättningsnivåerna
för bidrag till sjuka och arbetslösa till 70 procent.
För alla partier i den borgerliga alliansen ”måste
släppa något”, som partiledaren Maud Olofsson
sade.
Maud Olofsson säger sig vilja
bli nästa statsminister, och räds inte att tassa
högerut för nå sitt mål. Men när
hon köper Svenskt Näringslivs retorik om arbetsrätten
ser hon liksom dem förbi det faktum att arbetsgivarsidan
inte på något sätt ligger i underläge.
Arbetsgivarna har fått precis som de vill de senaste
åren, med ökade klyftor och stigande vinster –
medan vanliga löntagare hålls tillbaka. Den vägen
vill alltså Olofsson fortsätta.
En Mauderat statsminister? Nej tack.