”Vet du något om de där
fonderna?” undrar min kusin.
Vi har inte träffats sedan hon
var barn och jag nybliven student på väg bort från
vår hemstad. Att vi träffas nu beror på att
vi helt oväntat fått ett litet arv efter en släkting
vars änka dog häromåret. Det är en rörig
historia, men poängen är att en grupp kusiner som
inte haft kontakt på nästan femtio år beslöt
att träffas under festliga former i vår gamla hemstad.
Med på festen är den sista
överlevande från den äldre generationen. Min
mors halvsyster Margit är över nittio, enbent men
klar i huvudet. Hon ger en grafiskt tydlig bild av hur det
företag uppstod som var ursprunget till de pengar vi
nu fått dela på.
Min morbror, som var handikappad efter
att ha haft polio som barn, hade utbildats till skomakare,
enligt dåtidens myndigheter ett lämpligt yrke för
en krympling. Men han ville inte laga skor utan hyrde i stället
en källarlokal för att starta affär. Hans bror
textade då en skylt med orden: I MEDIO AV NÄSTA
MÅNAD ÖPPNAR I DENNA LOKAL EN FÖRSÄLJNING
AV CIGARRER. Skylten återanvändes senare som väggskydd
vid Margits säng: ”Jag låg och stavade orden
innan jag somnade.”
Så började ett företag
som när det var som störst bestod av fyra butiker
och ett antal hyreshus.
Min far var lägre statstjänsteman
och hade inte mycket till övers för sina svågrars
med tiden allt mer lyckade affärer. Företagare var
i hans ögon smått suspekta personer och antagligen
skattesmitare. Så stark var den misstänksamhet
mot företagare som jag insupit från honom och som
stärktes under sjuttiotalets vänstervåg att
det tog mig många år innan jag insåg att
det faktiskt var det jag var – och är – sedan jag blivit
frilans. En småföretagare i ordbranschen.
Under en paus i festen frågar
min kusin om fonderna som ingick i våra arv. (För
att undvika tiggarbrev: det rörde sig om 150000 per person,
före arvsskatt, och de pengarna har jag delat med mina
barn. Och jag grämer mig inte över att vi, i motsats
till dem som ärver någon som dör i dag, fick
betala arvsskatt. Av alla skatter jag betalt i mitt liv finner
jag denna vara den rimligaste, och även om jag i denna
spalt medgett att det fanns pragmatiska skäl för
att avskaffa den har jag svårt att förstå
varför en vänsterregering prioriterat just detta.)
Men fonderna. Varför trodde hon
att jag visste något om fonder?
Jo, hon hade läst mina krönikor.
Inte i Arbetaren men i en annan tidskrift, där jag också
skriver om ekonomi. Och hon tyckte att det verkade som om
jag visste väldigt mycket.
Jag tycker själv att jag vet
ganska mycket. Men det jag vet handlar inte om fonder. Och
om jag ska vara uppriktig är mitt företag i ordbranschen
betydligt mindre framgångsrikt än min morbrors
i tobaksbranschen.
För er som liksom jag inte är
särskilt skickliga på att omvandla kunskaper till
pengar vill jag återge en historia som min man gärna
berättar, kanske för att hans affärsbegåvning
är ännu klenare än min. Egentligen hör
historien till kategorin oöversättbar ordlek, men
jag tycker poängen går hem även på svenska.
Alltså: En man möter en
gammal klasskamrat. Själv var mannen bäst i klassen,
fortsatte sina studier och utövar nu ett aktat men inte
särskilt välavlönat yrke. Klasskamraten däremot
hade underkänt i det mesta och slutade skolan tidigt.
Speciellt dålig var han i matte. Det tycks emellertid
ha gått bra för honom: han har stor bil och flotta
kläder och verkar nöjd med tillvaron. Vad han gör?
”Inget konstigt, jag köper
och säljer. Jag köper för hundra och säljer
för trehundra.
Och med mina tre procent klarar jag
mig riktigt hyggligt.”