Det har varit intressant att ta del
av den debatt som blev följden av min artikel om SAC:s
första majtåg. Reaktionerna blev ungefär vad
jag hade väntat mig. Mitt främsta motiv med artikeln
var att initiera en interndebatt om vad jag upplever vara
ett glapp mellan frihetlig socialistisk teori och praktik.
Jag ville ge uttryck för min rädsla för att
SAC gräver sin egen grav genom att man ibland i offentliga
sammanhang uppvisar tendenser och beteenden som åtminstone
jag associerar till freak shows för redan invigda.
Jag är väl medveten om att
den syndikalistiska medlemsfloran är mångfasetterad
och så kommer det säkert att förbli, tack
och lov! Men mitt i denna mångfald tror jag ändå
att man måste enas om vissa grundläggande principer
– läs handlingsformer. Någonting måste trots
allt fungera som sammanfogande kitt. Det är här
jag känner mig orolig. Så länge det finns
aktivister som med alla medel vill bekämpa allt som de
anser vara förkastligt eller motbjudande, är risken
uppenbar att syndikalism blir synonymt med nihilism. Även
en organisation med en uttalat radikal samhällskritik
får inte falla för frestelsen att låta frustrationen
ta över långsiktiga strategier och kommunikationsformer
som leder till dialog och uppbyggandet av alternativ. Att
tro att sporadiska konfrontationer med polisen leder till
någonting drastiskt annorlunda är en illusion och
naivt. Det är enligt mitt synsätt viktigare att
lägga kraften på att bygga allianser, agitera och
att mobilisera fler för ett annorlunda samhälle
och för en annan världsordning.
Jag tycker mig kunna se så många
exempel på missriktad vrede, på spektakulära
aktioner och annat som bara leder till en ökad marginalisering.
I min första debattartikel vred jag avsiktligt upp tonläget
för att få fart på en debatt. Dessutom skrev
jag, vilket jag även påpekade, i affekt. Jag blev
ordentligt besviken över vissa personers agerande under
första maj och jag är erbarmligt trött på
alla hätska slagord, all våldsromantik och bristen
på analys och ansvarstagande. Det är, vilket jag
tidigare också har hävdat, inte irrelevant hur
man uppträder som deltagare i en demonstration.
En demonstration bör enligt mitt
synsätt vara just en demonstration – i betydelsen en
förevisning. Ifall vi vill visa upp att vi motsätter
oss ett klassbaserat, osolidariskt och hierarkiskt samhälle,
kan vi inte använda metoder som snarare distanserar oss
från dessa ideal – då blir det bara en läpparnas
bekännelse.
Jag blev tidigare beskylld för
att besitta patriarkaliska tankar, men vad är då
tron på att man kan skapa ett bättre samhälle
med våldsamma metoder där de mest högröstade
tar störst plats? Jag har, utifrån Marita Castros
debattsvar, förstått att hon irriterar sig på
mitt exempel med utbrände Rune. För mig är
han enbart en illustration över en potentiell medlem
som skulle kunna kanalisera sin ilska på ett konstruktivt
sätt, genom SAC. I min tankevärld är Rune utbränd
på grund av ett för högt uppskruvat arbetstempo,
brist på delaktighet och känslan av att vara osynliggjord
som människa av kött och blod. Han om någon
har fått känna av kapitalismens baksidor. Men Rune
skulle naturligtvis lika väl kunna vara Rita inom den
offentliga sektorn, som är tyngd av kortsiktigt lönsamma
rationaliseringar, personalbrist och en svältlön.
Jag har svårt att tro att någon av dessa spontant
blir sugna på att bli aktiva i SAC när de exempelvis
får se de meningslösa provokationerna utanför
slottet. Men Marita, jag kan ha fel, det finns säkert
en och annan som tycker att frustration kan berättiga
våld i alla lägen.
Jag instämmer slutligen till
fullo med Juan Carlos Piñeyro när han betonar
vikten av att värva fler medlemmar. Det behöver
inte innebära att man säljer sin själ som facklig
organisation. Snarare finns det skäl att tro att ett
medlemstillskott ökar handlingskraften och ger SAC den
vitamininjektion som organisationen otvivelaktigt behöver.
Men vill vi växa, utan att tumma på idealen, betyder
det också att vi måste vara övertygande och
konsekventa i valet av kampmetoder. Eller är det så
att SAC ska bli en i raden av organisationer där en liten
klick gör sig själva till folkets självutnämnda
företrädare, för att de har ”genomskådat”
hur samhället är beskaffat. Det luktar elitism lång
väg! Att förespråka gräsrotsdemokrati
kan man inte göra från en predikstol.