Efter språkröret Maria
Wetterstrands tal i Almedalen i måndags bildades snabbt
en lång kö utanför det intilliggande kårhuset.
Där äger ”After speech” rum – den partiledare
som nyss hållit tal frågas ut av journalisterna
Lars Adaktusson och Per Wendel, i ett arrangemang av arbetsgivarorganisationen
Almega.
Själv var jag tvungen att parkera
om bilen och kom till kårhuset sju minuter efter talets
slut. Så hade ingen rutinerad Almedalsreporter gjort,
för då var det redan fullsatt.
Men det var förvisso trevligt
även utanför. Jag pratade en stund med miljöpartiets
Gustav Fridolin. Partistyrelsen hade tagit valplattformen
samma dag, och det märktes under Wetterstrands tal att
miljöpartiet nu tagit tydligare ställning i blockpolitiken.
Medan Fridolin uttryckte allvarlig oro för en borgerlig
valseger 2006 kom Robinson-Jan Emanuel Johansson förbi
och avslöjade att han brukar skjuta gummisnoddar i nacken
på Fridolin i riksdagskammaren.
Samtidigt pågick en spontan
debatt om bostadspolitik på trottoaren mellan en ung
övertygad marknadsliberal och ett par lobbyister från
Hyresgästföreningens frontorganisation jagvillhabostad.nu.
Jag tror att marknadsliberalen vann på utmattning.
Dörrvakten Malin berättade
om alla viktiga – i egna ögon – personer som hon nekat
inträde till detta statusevenemang. Förra året
hade hon stoppat kommunstyrelsens ordförande, som hade
blivit ”skitsur”.
– Problemet är att alla brinner
lika bra, sade hon. Det är ju av brandskyddsskäl
som inte alla kan komma in.
Folk droppade av och kön minskade
och till slut kunde även Arbetarens utsände slinka
in. Den största överraskningen var den uppsluppna
stämningen. Lars Adaktusson, väldigt stel och seriös
i SVT:s Agenda, visade sig besitta humor. Så även
Maria Wetterstrand, som väl inte heller är känd
som någon lustigkurre.
Detta är den ljusa bilden av
Almedalen. Ett politikens torg, där man kan komma nära
beslutsfattare, där spontana debatter förs i viktiga
frågor.
Men liknelsen vid ett torg, där
varje medborgare har en röst, håller tyvärr
inte. I viss mån var det kanske så fram till mitten
av 1990-talet, då partierna hade varsin dag och stod
för i stort sett hela programmet. Men sedan dess har
politikerveckan utvecklats till en enorm politisk marknad.
Och på marknaden styr den som har störst resurser.
Jag räknar efter i programmet.
Av de dryga 200 programpunkterna står politiska organisationer
för ungefär 40. Fackföreningar arrangerar 34
punkter och övriga mer eller mindre icke-statliga organisationer
– från Skattebetalarna till IOGT-NTO – 26. Olika grenar
av den offentliga sektorn har ett tjugotal arrangemang. Men
de stora bjässarna är näringslivet och deras
arbetsgivarorganisationer, som tillsammans har 100 eller nästan
hälften av programpunkterna.
Svenskt Näringsliv har hyrt hela
Wisby Hotell och fyllt det med högerpolitik. Almega ger
ut en daglig Almedalstidning. PR-firman Hill & Knowlton
har seglat dit med ett fartyg där de ordnar mingel åt
sina företagskunder.
Dessutom har vi hört att åklagare
nu utreder mutbrott på grund av de täta banden
mellan företag och journalister. Att den hittillsvarande
frontfiguren för SVT:s statusprogram Agenda nu står
på Almegas lönelista är kanske inte brottsligt,
men åtminstone jag tycker att det är upprörande.
Tur då att det även har
kommit alternativ till Almedalen. På Alternativa politikerveckan
och feministfestivalen Push up hade vi de mest givande stunderna
i Visby i måndags.