Attac Sverige påpekar att endast
18 länder, som tillsammans har mindre än fem procent
av Tredje Världens befolkning, omfattas av skuldavskrivningen,
och att denna heller inte är ”hundraprocentig”
som påstås i G8-dokumentet, utan endast omfattar
ländernas skulder till Världsbanken, IMF och Afrikanska
Utvecklingsbanken. Det är en uppgörelse som kostar
den rika världen mindre än en miljard dollar om
året, påpekar man.
Allra hårdast kritiserar man
att skuldavskrivningarna kommer att vara förknippade
med samma typ av villkor – på privatiseringar, avregleringar
och öppnade marknader – som själva lånen från
IMF och Världsbanken.
-Det kan ibland rent av vara så
att villkoren är värre än själva skulderna,
säger Attacs Sven Nelander till Arbetaren.
Attac uppskattar att denna sorts ”påtvingad
liberalisering” hittills har kostat länderna i Afrika
söder om Sahara 240 miljarder dollar. Vidare noterar
man att det saknas tidtabell för borttagandet av de rika
ländernas jordbrukssubventioner, och att det heller inte
sägs någonting om u-ländernas rätt att
skydda sig mot dumpning av subventionerade varor på
deras marknader.
– Men ärligt talat hade det varit
naivt att vänta sig något mycket bättre från
de här politikerna, medger Nelander. Det blev lite sämre
än vi trott, men inte mycket. Det är ändå
ett slags framsteg att de tvingats lyfta upp frågorna
på dagordningen. För att nu komma vidare härifrån
och nå lite mer ordentliga resultat, krävs helt
enkelt större mobilisering.
Forum Syd håller en aningen
mer positiv ton och kallar beslutet ”ett första
steg”, men säger samtidigt att skuldavskrivningarna
är ”långt ifrån tillräckliga”.
De vänder sig också mot att skulderna till Världsbanken
och Afrikanska Utvecklingsbanken kvittas mot bistånd,
snarare än att låta långivarna själva
ta kostnaden, och mot att frågan om ”illegitima
skulder” – exempelvis lån som tagits upp under
diktaturer och försnillats – inte berörs.
Många reaktioner från
rörelser och aktivister i Syd har varit ännu mer
desillusionerade. ”G8 säger att de vill dubblera
bistånd till Afrika, men vi frågar oss vilka villkor
som är förbundna med biståndet? och vi säger
att inget bistånd alls är bättre än villkorat
bistånd.” kommenterar Walden Bello från Focus
on the Global South, som också uttalade att ”Fattigdomen
är rotad i ett ännu mer fundamentalt problem? den
globala kapitalismen.”.
JubileeSouth, en paraplyorganisation
för skuldavskrivning, hävdar att ”Villkoren
som är kopplade till avskrivningarna kommer att förvärra
fattigdomen snarare än att avhjälpa den? de hundratusentals
människor som mobiliserats kring dessa frågor har
lurats av G8-ledarna.”.
I en debattartikel till The Guardian
instämmer solidaritetsaktivisterna Sony Kapoor och John
Christiansen i många av dessa synpunkter, men pekar
också på en mindre uppmärksammad aspekt av
problemen. Kapitalflykt kostar de fattiga länderna upp
till tio gånger det samlade biståndet, hävdar
de. G8-länderna borde först av allt tvinga sina
egna multinationella företag att sluta använda kreativ
bokföring för att trolla bort vinsterna från
exempelvis afrikanska diamanter, och sina egna banker att
sluta gömma undan pengar åt korrupta politiker
från Syd.
Det är inte enbart från
vänster som G8-ledarna möts av skepsis.
I en ledare i Financial Times konstaterar
att samtidigt som statscheferna påstod sig vilja ha
mer frihandel, sitter ländernas förhandlare i Genève
och ”biter sig envist fast vid sedan länge fixerade
positioner” kring jordbrukssubventioner och annat. Ledaren
påpekar också att löftet om fördubblat
bistånd till Afrika har 2010 som slutdatum, en tidpunkt
när få av de nuvarande ledarna kommer att sitta
kvar på sina poster. ”Det är svårt att
föreställa sig att den amerikanska kongressen 2009
kommer att konsultera kommunikén från Gleaneagle
när de tvingas välja mellan nedskärningar i
biståndet och i Pentagons budget”, konstaterar
Financial Times syrligt.