Varje gång jag skriver något
om Bosnien kommer anonyma mejl som förklarar att tidningen
Arbetaren i allmänhet och jag i synnerhet hatar serber.
”Innan ni fortsätter med era rasistiska utfall mot
folkgruppen serber i allmänhet och deras folkvalda president
i synnerhet, bör ni kontrollera FAKTA innan ni stövlar
på med er avskyvärda fördomsfulla rashets”
hette det i ett mejl för några veckor sedan. Och
så brukar det komma anklagelser om att jag går
Natos och den extrema islamismens ärenden.
De anonyma kritikerna har dock en
poäng och det gäller påpekandet att även
serber utsattes för krigsförbrytelser under kriget
i Bosnien 1992-95. Därför har jag också i
denna tidning skrivit ett antal artiklar om detta, bland annat
om Naser Oric, befälhavare för den bosniska armén
i Srebrenica, som nu står inför rätta vid
FN:s krigsförbrytartribunal i Haag.
Den 11 juli hölls ett möte
på Norrmalmstorg i Stockholm för att minnas offren
för massakern i Srebrenica. Jag var inbjuden att hålla
tal och sade att det är viktigt att alla krigsförbrytelser
i Bosnien bestraffas, oavsett vem som begick dem eller vem
som var offer och jag betonade att jag anser att det är
rätt att ställa Oric inför rätta, även
om många av de överlevande från Srebrenica
ser honom som en hjälte. Enda vägen till försoning
och en bestående fred är att alla parter erkänner
vad som har hänt, inklusive den egna sidans övergrepp.
Efter mötet kom en serbisk kvinna
fram och sade närmast vädjande: ”Tänk
på att inte tala om serber i allmänhet, alla serber
var inte extremister”. Och så pratade vi om serberna
som var kvar i Sarajevo under belägringen. Uppe på
kullarna runt staden låg Ratko Mladics bosnienserbiska
armé, med stöd från Slobodan Milosevics
jugoslaviska armé, och terrorbombade invånarna
oavsett deras etniska ursprung, samtidigt som stadens försvar
leddes av Jovan Divjak, en serbisk yrkesofficer. Inne i staden
fanns muslimska (bosnjakiska) gangstergäng som terroriserade
och mördade serber, medan president Alija Izetbegovic
såg mellan fingrarna.
Verkligheten är sällan svart
eller vit och att komplicera händelser och förlopp
är nödvändigt. I Haag presenteras allt fler
fakta om det som hände under krigen på Balkan.
Och det är inte bara serber som står inför
rätta. Även kroater och kosovoalbaner, däribland
Kosovos förre premiärminister, är åtalade,
liksom den bosniska arméns högsta befälhavare
under kriget. I Serbien, Kroatien och Bosnien driver journalister
och demokratiaktivister på den självuppgörelse
som är nödvändig för en framtid i fred.
I veckan rapporterades att 163 grekiska
akademiker, journalister och aktivister nu kräver att
Grekland officiellt ska be om ursäkt för sin medverkan
i massakern i Srebrenica. Under kriget kämpade grekiska
frivilliga med Mladics armé och det officiella Grekland
allierade sig med sina ortodoxa bröder.
För den amerikanske mediekritikern
Edward S Herman har dock inget förändrats. På
Znet publicerade han den 7 juli en lång artikel som
återigen förklarar att muslimerna besköt sig
själva i Sarajevo, att lägren i nordvästra
Bosnien var en bluff, att antalet mördade i Srebrenica
i juli 1995 inte var 8 000 utan möjligen kan räknas
i hundratal, och att uppgifterna om massakern var en skenmanöver
för att dölja den kroatiska arméns härjningar
i Krajina i augusti 1995.
Vittnesmålen i Haag eller de
döda i gravarna påverkar inte Herman. Det sorgliga
är att hans förvridna bild av Srebrenica 1995 troligen
anammas av många inom den vänster som så
gärna vill tro att krigen på Balkan utlöstes
av USA:s aggression.
ULF B ANDERSSON