Han ringer till sin arbetskamrat
och berättar att han är sen. Han är jäktad
och kanske stressad. När de civilklädda poliserna
i Londons tunnelbana beordrar honom att stanna lyder han inte.
Varför vet vi inte. Kanske blev han helt enkelt rädd
och uppfattade inte att männen som jagade honom verkligen
var poliser. Det misstaget kostade den 27-årige elektrikern
Jean Charles de Mendez livet. Brittisk polis, som trodde att
de jagade en självmordsbombare, sköt honom i huvudet
– med minst fem skott. Ett misstag, beklagar polisen senare.
De Mendez var nämligen ingen självmordsbombare.
Misstankarna mot honom verkar ha grundats framför allt
på att han bar en stor och tjock jacka – alltför
varm för årstiden, tyckte polisen.
I kölvattnet av de bomber som
skördat fler än 50 döda i London följer
ett uppskruvat polisiärt klimat. Det är naturligtvis
följdriktigt; polisens uppgift är att förhindra
nya attacker. Och i det läget har polisen visserligen
beklagat de Mendez tragiska död, men samtidigt fortsatt
hävda sin rätt att agera just så. När
premiärminister Tony Blair kommenterade händelsen
i måndags manade han till förståelse för
polisens svåra situation och sade att polisen just nu
framför allt behöver stöd. Så lättvindigt
passerar alltså en oskyldig människas död
revy. Allmänheten måste visa förståelse.
Att stressade poliser skjuter dödliga
skott av misstag är allvarligt, ytterst allvarligt. Men
allvarligare är att agerandet – att skjuta för att
döda utifrån så lösa misstankar som
val av kläder – inte möter avståndstagande,
vare sig från polis- eller politisk ledning.
Det visar sig nu att polisens agerande
är medvetet. De brittiska anti-terrorstyrkorna har sedan
tre år tillbaka order att skjuta misstänkta självmordsbombare
direkt i huvudet, enligt en strategi som hämtat inspiration
från israelisk polis.
Visst hörs det kritiska röster
mot den brittiska polisens agerande. Amnesty International
krävde i måndags en oberoende granskning av vad
som föranledde dödsskjutningen och polisstrategin
som sägs bära kodnamnet Operation Kratos, att skjuta
mot huvudet. Även den islamiska människorättsorganisationen
IHRC riktar skarp kritik mot polisens agerande. Men invändningarna
är oroväckande få.
Terrorister och deras bomber mot civila
ska bekämpas. Inte bara långsiktigt, genom att
skapa en rättvis världsordning. Det skulle utplåna
en del av grunden till terroristernas handlande men räcker
naturligtvis inte. Samtidigt behövs polisiärt ingripande
– utifrån respekt för mänskliga rättigheter.
Men polisens ”hårda tag”
i Storbritannien leder antagligen inte ens till ett effektivt
terroristbekämpande. Snarare tvärtom: det spär
på terroristernas vrede.
I bombernas kölvatten får
vi inte glömma att fråga oss vilket samhälle
vi vill ha. Vilket pris är vi beredda att betala för
ökad säkerhet? Och kan säkerhet ens uppnås?
För hur många övervakningskameror, kontroller,
murar och hårdföra poliser ett land än inför
så finns ingen möjlighet till total säkerhet.
Det har exemplet Israel visat med förödande tydlighet.
.