En kompis som är
lågstadielärare blev för en tid sedan tillfrågad
om han ville vara med om en jämställdhetsundersökning.
Han svarade ja – fast övertygad om att just han var ett
medvetet undantag, som gav flickorna minst lika mycket uppmärksamhet
som pojkarna. Studenterna som gjorde undersökningen satt
i några dagar med tidtagarur och mätte den tid
som gavs åt eleverna. Resultatet? Pojkarna hade, till
hans egen enorma förvåning, fått betydligt
mer av den medvetne lärarens tid.
Feministisk förändring är
inte bara en fråga om makt. Den är i vissa fall
också en fråga om kunskap, medvetenhet och självinsikt.
En stor del av befolkningen tycker att orättvisor mellan
könen ska bekämpas men ser inte, som exemplet ovan
visar, hur de själva bidrar till att upprätthålla
dem. Med lite hjälp att öppna ögonen, tillgång
till metodik och strategier för förändring
är de därför villiga att delta i ett förändringsarbete.
Mot den bakgrunden är det kanske
inte så konstigt att jämställdhetsminister
Jens Orback nu kommer med ett förslag om en mansklinik.
Han säger till Svenska Dagbladet att hans ambition är
att ”kvinnor i varje stad ska kunna kontakta en kvinnojour
och att män ska kunna kontakta ett kriscentrum för
män”. Det är nog fint tänkt. Några
män kommer säkert att få hjälp där.
Redan i dag finns det ju verksamma mansjourer som inte står
sysslolösa.
Men med tanke på hur utbrett
mäns våld mot kvinnor är borde köerna
redan i dag vara enorma – om det vore så att alla dessa
män själva ville få hjälp. Så är
inte fallet.
Den största anledningen till
det är att många män som misshandlar och våldtar
inte tar på sig ansvaret för sina handlingar, utan
lägger över skulden på kvinnan: Det var hon
som provocerade, hade hon inte gjort si, haft på sig
så eller sagt just det hon sade så hade han aldrig?
Den man som resonerar så (läs flertalet män
som misshandlar) vänder sig inte till ett kriscentrum.
Han inser inte att det gäller honom.
Så om Orbacks kliniker ska ge
resultat så lär någon form av tvång
behöva kopplas till dem. Den man som döms för
misshandel ska i så fall kunna tvångsomhändertas
och föras dit. Är det vad ministern tänker
sig? Och fungerar det i så fall?
I bästa fall kanske klinikens
arbete kan leda till medvetenhet om det egna ansvaret och
därmed åstadkomma förändring. Men förväntningarna
ska inte sättas alltför högt.
Så länge män över
hela skalan – från raljanta arbetskamrater som ger sina
kvinnliga kolleger dåligt självförtroende
till de mest aggressiva som slår och våldtar –
förnekar sin egen roll i att upprätthålla
könsmaktsordningen kommer den att bestå. Överordnade
grupper lämnar inte ifrån sig makt frivilligt.
Det finns inga kriscentrum för rika dit de kan ringa
och gråta ut över det ekonomiska förtryck
de utövar – en sådan tanke ter sig ju löjlig.
Den senaste veckans förslag om
ett statligt jämställdhetsverk och kommunala manskliniker
ska självfallet ses mot bakgrund av en ökad feministisk
mobilisering, inte minst genom tillkomsten av Feministiskt
Initiativ. Förslagen är värda att prövas.
Men för att de ska ge resultat krävs – fortsatt
kamp.