När USA:s ”klimatpakt”
oväntat presenterades i förra veckan jublade borgerliga
ledarsidor i Sverige. Men vad finns det att vara glad över?
Den nya pakten underminerar Kyotoprotokollet, och syftet är
att fossilindustrin ska kunna fortsätta som vanligt.
USA och jordens klimat har än en gång ställts
mot varandra, skriver Camilla Funke från Greenpeace.
Det råder utbredd enighet om
att förbränning av fossila bränslen leder till
förändringar av jordens klimat, och att utsläppen
måste minska radikalt och omgående om de värsta
klimatkatastroferna ska kunna undvikas. Och visst händer
en del på politisk nivå. En majoritet av världens
länder har skrivit på Kyotoprotokollet, som innehåller
juridiskt bindande krav på utsläppsminskningar.
Storbritannien har också prioriterat klimatfrågan
högt under sitt ordförandeskap i EU och G8 detta
år.
Men alla har inte kommit lika långt.
Det var alldeles nyligen som USA:s president Bush kunde sträcka
sig till att ens erkänna klimatfrågan som ett problem.
Den av USA nyligen annonserade klimatpakten
om teknikutbyte har därför mötts med viss skepsis
från miljöhåll. Att det är just USA,
med stora inhemska utsläpp och mäktiga intressen
i fossilindustrin, som står bakom gör det svårt
att inte se initiativet som ett desperat försök
av Bush att skaka av sig kritiken för att ha vägrat
agera i klimatfrågan. Genom den nya pakten, som man
nu slutit tillsammans med Australien, Japan, Sydkorea, Kina
och Indien, ser det ut som att man gör något –
samtidigt som fossilindustrin kan fortsätta som vanligt
ett tag till, utan de omställningar som är nödvändiga.
USA, som har fyra procent av världens
befolkning men står för nära en fjärdedel
av de globala koldioxidutsläppen, verkar fortfarande
inte vilja ta sitt ansvar i klimatfrågan. De som än
en gång drabbas hårdast av USA:s ovilja att agera
är förstås människor i fattiga länder,
som redan är hårt drabbade av klimatrelaterade
problem.
Men kanske är initiativet ett
tecken på att klimatfrågan börjar brännas
även för den amerikanske presidenten? Ja, om Bushadministrationen
insett allvaret och tagit åt sig av kritiken är
det givetvis positivt. Och visst är det lovvärt
med satsningar på ny teknik, men det får inte
ske på bekostnad av det enda internationella politiska
ramverket för att bekämpa klimatförändringar.
Det är visserligen sagt att klimatpakten ska komplettera
och inte ersätta Kyotoprotokollet – problemet är
bara att USA tydligt sagt att man vill få fler länder
att ansluta sig till pakten, i stället för att delta
i det samarbete som redan finns. Detta är allvarligt,
eftersom den nya pakten saknar såväl mål
som tidtabeller.
Om USA verkligen menade allvar skulle
man givetvis delta i Kyotosamarbetet, som är byggt för
att fler och fler länder kan ansluta sig och allt större
minskningar kan göras efter hand.
Det teknikutbyte som man säger
sig vilja satsa på i stället för Kyotoavtalet
kan lika gärna ske som en del av detta, vilket skulle
skicka tydligare signaler till näringsliv och investerare
världen runt om att satsningar på energieffektivisering
och förnyelsebar energi kommer att löna sig. På
så vis skulle utsläppen kunna minska mycket snabbare
och till en lägre kostnad.
Risken är nu att USA:s nya initiativ
flyttar fokus från nästa omgång FN-förhandlingar
som ska hållas i Montreal i december och handla om just
det som USA kritiserat Kyotoprotokollet för att sakna
– nämligen åtaganden även för utvecklingsländerna.
Men om människor i dessa länder, i likhet med människor
i de rika länderna, samtidigt ska få en chans att
uppnå en viss levnadsstandard krävs en nästan
total utfasning av de fossila bränslena i i-länderna
till mitten av detta århundrade.
Det är väldigt svårt
att se hur frivilliga tekniköverenskommelser som förhandlas
fram av världens största klimatbov ska kunna leda
dit. USA:s nya klimatpakt liknar snarare ännu ett försök
att sabotera FN-samarbetet och förpassa världen
till en tillvaro härjad av allt värre klimatförändringar.